Film noir-fredag: The Maltese Falcon
17 februari, 2012 6 kommentarer
Titel: The Maltese Falcon (Riddarfalken från Malta)
Regi: John Huston
År: 1941
IMDb | Filmtipset
Detta är början på slutet på mitt noir-tema. Jag avslutar med två Bogart-filmer. Nästa fredag kommer en recension av The Big Sleep, en film som jag faktiskt har tänkt se om (halleluja!) då jag inte minns nånting från den förutom att jag gillade den. Riddarfalken från Malta väljer jag att inte se om då jag tydligen inte gillade den så rackarns mycket.
Humphrey Bogart spelar här Dashiell Hammets privatdeckare Sam Spade som en dag får besök av en mystisk kvinna (ho, vilken överraskning). Kvinnan säger sig leta efter sin syster som har rymt med en skum man. Spades kollega blir mördad när han skuggar mannen och Spade blir indragen i en mystisk historia där en mytomspunnen statyett spelar en viktig roll.
Mjaha, det här var tyvärr klart sämre än jag hade väntat. Tidigare har jag sett bl a Casablanca, To Have and Have Not och The Big Sleep med Bogart och jag tycker dessa filmer är klart bättre. Bogart själv är ok i Riddarfalken från Malta: han är cool helt enkelt. I de andra filmerna som jag nämnde tycker jag dock han har haft en bättre motspelerska. Både Ingrid Bergman (i Casablanca) och Lauren Bacall matchar Bogart. Speciellt Bacall som är ruggigt sval i sin kaxighet. Själva historien i Riddarfalken från Malta tycker jag är ganska tråkig också. Det är för mycket som är oklart. Det förklaras förstås mot slutet men då hade jag tröttnat. I vissa filmer funkar det här upplägget men just här blir det för ointressant tyckte jag. Vägen mot förklaringen måste vara bättre än vad den är här.
Bäst var Sydney Greenstreet som spelade en man besatt av att finna den där statyetten. Han påminde mig om Marlon Brando, och då menar jag den under senare år fetlagde Brando. Sen finns det vissa obetalbara scener med Bogart och Peter Lorre inblandade, bl a när Bogart skrattande betraktar Lorre som, efter att först ha blivit nedslagen, återigen hotar Bogart med en pistol. Kul, men inte tillräckligt kul för att lyfta filmen som helhet. Jag tyckte den kvinnliga huvudrollen var lite blek och Mary Astor, som gjorde rollen, blir inte den fullfjädrade femme fatal som en sån här film kräver. Då tycker jag Lauren Bacall är hästlängder bättre. Nja, jag kan tyvärr inte ge godkänt. Kanske kan det tyckas fräckt mot en sån här klassiker men jag blev helt enkelt inte underhållen nog för att ge filmen ett godkänt betyg.
2+/5
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Länge sen jag såg denna så jag minns ytterst lite, förutom när Bogart ger Lorre ett par örfilar och säger något i stil med ”You’ll take it and like it!”. Underbart 🙂
The Big Sleep är en annan jag inte sett på väldans länge. Den minns jag att jag blev lite besviken på. Men jag är inte ett dugg överraskad över att du inte minns något från den då den är ganska komplicerad. Men den vill och ska jag se om.
Ja, haha, det förekommer ofta en hel del klockrena scener och repliker: Såg precis klart The Big Sleep och det är samma idag. Finns några scener och framförallt repliker och enskilda händelser som är underbara. Men som helhet är inte filmerna superbra, inte heller The Big Sleep. Återkommer som sagt med recension på The Big Sleep.
Nääää!? Jag har inte sett denna, men trodde att den var superbra. Måste jag ta bort den från listan???
Henke: Tycker du ska se den. Det räknas till en av klassikerna i genren och Bogart är Bogart. Se den, bestäm själv 🙂
Hehe, bestämma själv? Ofattbart!
Ta bort den från listan? Absolut inte, det är en klassiker med Bogart. Om jag skulle se den idag är jag ganska säker på att jag skulle ge den åtminstone en trea. Det finns ingen anledning att inte se den.