Android
23 januari, 2012 6 kommentarer
Titel: Android
Regi: Aaron Lipstadt
År: 1982
IMDb | Filmtipset
På den tiden jag köpte plastbitar så köpte jag ett lass dvd-filmer i science fiction-genren. Med jämna mellanrum så kryssar jag en i den högen. Hittills har det varit väldigt blandat resultat. Mest har det faktiskt handlat om rent dåliga filmer. Senast såg jag dock Turkey Shoot som åtminstone var charmig.
Den här gången handlade det om Android med Klaus Kinski i rollen som Max, en konstgjorda människa, titelrollen om man säger så. Det var i alla fall vad jag trodde. Nu visade det sig att Kinski inte alls var androiden utan den tyske virrhjärnan/skådespelaren spelade forskaren som arbetade med att ta fram de artificiella varelserna.
När filmen inleds är Kinskis forskare ensam på en avlägsen rymdstation tillsammans med androiden Max. Android-projektet har inte gett de resultat som de som står för kosingen ville ha och nu har det i princip lagts ner men Kinski kämpar på i hemlighet med steg två.
Det som för en gångs skull sitter kvar efter filmen är musiken. Jag gillade den. Just musiken är inte nåt jag brukar tänka på speciellt mycket när jag ser film, i alla fall inte efteråt. Den ska bidra till helheten och stämningen men inte sticka ut. Om den sticker ut så brukar det vara ett tecken på att det är ganska dålig film. I fallet Android så är det precis så. Android är nämligen en dålig film.
Ok, tillbaka till musiken. Helt plötsligt spelas James Browns It’s a Man’s Man’s Man’s World. Men bäst och märkligast är Fibonacci med låten Sergio Leone (du hittar för övrigt hela filmen i samma länk). Låten är otroligt catchy. Lyssna och titta här… fast jag utfärdar en varning då klippet är från den sista scenen i filmen.
I övrigt då? Mja, nu har det väl gått nån vecka eller så efter att jag såg filmen och jag minns allvarligt talat inte så mycket. Kinski går på tomgång, åtminstone känns det så. Androiden Max är ganska tråkig. Utan att avslöja för mycket kan jag väl säga att det dyker upp ytterligare tre personer på rymdstationen varav en är en kvinna. En del av handlingen går ut på att androiden Max nu får lära sig vad det innebär att umgås med en sån märklig varelse. Mja, det blir mest fånigt.
Slutsatsen är att det är en b-film och den slutsatsen går det inte att komma ifrån.
2-/5
PS. När letade efter ett klipp på It’s a Man’s Man’s Man’s World så råkade jag stöta på Christina Aguileras version av låten. Oh, well, that girl can sing… and scream.
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Kul läsning, men inget som får mig att vilja leta upp denna för mig tidigare okända film 😉
Just det där med musiken är intressant. Diskuterade faktiskt detta med en vän för bara några dagar sen. Frågan är om de flesta tycker likadant eller om jag är ensam vad gäller musiken. Jag tycker musiken är ytterst viktig och funkar inte musiken skapas inte den stämning som man vill få fram. Dålig musik sänker en film, alltid. Bra musik kanske inte alltid höjer en film, men gör filmen åtminstone skön att titta på. Tänker man inte på musiken är den förmodligen passande, men inte strålande. Och/eller så är handlingen så pass intressant att musiken kommer i andra hand, och det är att föredra (om musiken och handlingen inte är strålande på samma gång så klart).
Intressanta tankar om musik i film. Ibland kan jag tycka att det är bättre när man kanske bara använder nyskriven musik just för den filmen. När man kör icke-orignalmusik, typ populära sköna poplåtar eller vad det nu kan vara, så kan den musiken iofs vara passande men jag kan ändå tycka att det då blir som en musikvideo. Med det sagt så älskar jag inledningen på Apocalypse Now med The Doors The End.
Och sen är det ju skillnad med originalmusik, det brukar liksom inte vara direkta låtar utan ofta handlar det mer om stämningsskapande ljudspår.
Håller helt och hållet med dig. Det är oftast den där stämningshöjande musiken man hoppas på och det kan vara med väl valde låtar (helst okända för en sedan tidigare) eller nykomponerad musik.
Ofta tycker jag nykomponerad eller åtminstone musik som man inte har hört tidigare funkar bäst.
SF och Klaus Kinski låter ju som en oemotståndlig kombination. Så synd bara att den inte var bra. 😦
Ja du, sf och Kinski är två bra saker. Problemet är väl att resten av filmen, speciellt regissören, inte håller nån vidare klass.