Satoshi Kon: Perfect Blue
7 februari, 2011 5 kommentarer
Titel: Perfect Blue
Regi: Satoshi Kon
År: 1998
IMDb | Filmtipset
För några år sen körde SVT en hel natt med anime-tema. Det hela leddes av Petra Wangler och en svensk anime-expert som jag glömt namnet på. Bl a visades Perfect Blue och det blev min första Satoshi Kon-film.
Mima, den populära sångerskan i tjejgruppen CHAM, beslutar sig för att bli skådis. Det visar sig inte vara helt lätt när både fans och manager inte riktigt stöder beslutet att lämna flickpopen för att bli en lite mer vågad skådis. Mmm, en riktigt bra thriller med lite Lynch-vibbar. Verklighet och drömmar flyter ihop för Mima, när hon efter ett tag känner sig förföljd. Jag gillar verkligen animeringsstilen. Det är inte superdetaljerat men väldigt snyggt och med den där speciella anime-estetiken som jag gillar. Lite opolerat men därför snyggt. Historien är spännande och det är inte helt enkelt att hänga med hela tiden, men man får ihop det hela på slutet, tycker jag. Lite intressant var att Petra Wangler (efter visningen på SVT) nämnde att hon efter att ha sett filmen inte riktigt kopplade att det var en animerad film hon hade sett. Jag hade lite samma känsla: ”Ja, just det, den var tecknad”.
4-/5
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Jag tycker den här låter väldigt spännande. Efter ditt fina omdöme och tokhyllningen hos Trash is king! ska jag nog försöka se till att få tag i den.http://trashisking.wordpress.com/2010/03/26/perfect-blue-1998/
Tror faktiskt att jag åtminstone såg början av filmen varför jag inte såg klart vet jag inte riktigt.
Sofia: Se den, absolut. Riktigt bra med annorlunda känsla är det. Tack för länken till trashisking-recension som verkligen på ett bra sätt förmedlade filmens känsla, till skillnad från mitt något torftiga omdöme.filmitch: Jag hoppas det inte berodde på att du tyckte det var skräp i alla fall. 😉
Tillräckligt minnesvärd beskrivning för att ligga kvar i bakhuvudet i dryga tio år — det är inte dåligt. Dock upplevde jag inte realismen så stark att jag glömde bort att filmen var animerad
Det var väl inte så att jag glömde bort att den var tecknad. Det var mer att jag fick samma känsla som när jag ser en ”vanlig” film. Kanske berodde på att den inte var för barn alls.