Sanjuro

Titel: Sanjuro (Tsubaki Sanjûrô)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1962
IMDb | Filmtipset

Till skillnad från Sofia så gillade jag faktiskt uppföljaren till Yojimbo mer än originalet.

I Sanjuro möter vi åter främlingen, samurajen, spelad av Toshirô Mifune. Denna gång råkar han lyssna på ett upphetsat samtal mellan nio unga krigare. De misstänker att det pågår korruption och har gått till byns Skattmästare för att få tillåtelse att ta till våld. Han har dock sagt nej till detta. Däremot verkade byns Intendent betydligt vettigare och nu sitter krigarna och väntar på att träffa honom. Den erfarne och luttrade Mifune har hört krigarna samtala och beslutar sig för att hjälpa dem. Till att börja med tipsar han dem om att även om Intendenten verkar vara en vettig karl, så kan skenet bedra.

Återigen dyker samurajfrämlingen upp i en by, rensar upp, och drar vidare. Sanjuro påminner alltså en hel del om Yojimbo, vilket ju inte är så konstigt. Den har dock lite mer humor tyckte jag och är lite av en actionkomedi. När jag läste en recension av Yojimbo så fick det mig att fundera lite över samurajens motiv. Han är nästan som en frälsare men i tysta. Det är kanske därför han vill framstå som butter, kaxig och lite hänsynslös, som om han inte bryr sig. Han vill liksom inte få nån credit för det han gör. Jag tycker Sanjuro är snäppet bättre än Yojimbo och betyget blir en stark trea.

3+/5

Spoiler

Var det nån annan, förutom mig, som har sett filmen och blev överraskad i slutet när Muroto tvingar Sanjuro till en duell. När Sanjuro spetsar Muroto på sitt svärd så sprutar blodet som i den värsta b-skräckisen. Det såg nästan ut som Muroto hade en jätteballong under armen samt en vattenslang som sprutade blod. Det blev nästan komiskt fast det kanske inte var tänkt så.

Spoiler slut

Scenen jag skriver om kan ni se här. Notera hur länge de två kombattanterna stirrar på varandra innan det händer något. Hmm, en briljant scen. Och nu när jag ser den igen så håller jag inte riktigt med mig själv om det som jag skriver om inom spoilertaggarna. Det överdrivna elementet i scenen bidrar snarare till dramatiken än mer, speciellt med tanke på den långa pausen innan det korta våldsutbrottet.