Himmel och helvete

30 mars, 2012 4 kommentarer


Titel: Himmel och helvete (Tengoku to jigoku)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1963
IMDb | Filmtipset

Jag upptäckte precis att jag missat att posta en recension av en de Kurosawa-filmer som avhandlats av Rörliga bilder. Det handlar om deckardramat Himmel och helvete och Sofia själv tyckte att det var en fullpoängare. Jag är inte lika positiv men jag förstår att man gillar filmen.

Många Kurosawa-rullar utspelas ju i samurajmiljö. Det finns några undantag: Dersu Uzala, Revolvern, Ikiru… ja, kanske en hel del när jag tänker efter. Himmel och helvete (som bygger på en bok av Ed McBain!) är en film som Kurosawa låter ta den tid det tar. Inget stressas fram. Början är ett sorts kammarspel som till största delen utspelas i ett rum, i affärsmannen Gondos (Toshirô Mifune) rum när en kidnappare utpressar Gondo. Av misstag har fel barn rövats bort vilket gör historien ganska intressant då Gondo faktiskt hade pengarna men behövde dem för att rädda sin egen karriär. Scenerna känns annorlunda då det är väldigt många personer i ett rum: poliser, Gondo med fru, pojkens pappa, etc. Ofta är det bara tyst när de väntar på att kidnapparen ska ringa. Här tycker jag Kurosawa lyckas skapa en bra stämning med små medel.

Filmen består av två delar: först utpressningsdelen som i princip utspelas i Gondos hem (högt uppe på en kulle, himlen) och sen en lite längre del med en polisutredning (bl a i fattiga slumkvarter, helvetet). Fokus skiftar då från Gondo till poliserna som sköter utredningen. Lugnt och metodiskt tar Kurosawa oss igenom utredningen och man kommer allt närmare förövaren. En rolig detalj var att filmen var i svartvitt men vissa detaljer var faktiskt i färg, t ex den röda röken från väskor med pengar eftersom polisen lagt i en manick som skulle ryka om man brände väskorna. Det förekommer en relativt spännande sekvens på ett tåg. Det blir alltid en lite speciell känsla på tåg. Just det där med lugnt och metodiskt gör väl kanske att tempot är aningen för lågt och filmen känns lite långdragen.

Jag gillar ändå helheten. Det är alltid kul att se gamla filmer som beskriver samhället som det var då, och då menar jag inte ”då” i betydelsen ”flera hundra år sen” utan gamla filmer som skildrar sin samtid. Det är t ex sak som jag gillar med film noir: man får sig till livs lite socialrealism från förr. Eller kultur från förr. Även så här. Jag gillar t ex en sekvens på en klubb som poliserna besöker där det förekommer lite samtida skön musik. Det är väldigt, väldigt nära fyran, men inte riktigt. Medan jag såg filmen kom jag att tänka på den amerikanska noiren The Naked City av Jules Dassin, som också handlar om en polisutredning. Om nån tänker sig att se några fler Kurosawa-filmer så kan Himmel och helvete vara ett tips. Eller vad säger du, Sofia? 😉

3+/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Yojimbo

22 mars, 2012 2 kommentarer


Titel: Yojimbo (Yôjinbô, Yojimbo -livvakten)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1961
IMDb | Filmtipset

Yojimbo är originalet till Sergio Leones A Fistful of Dollars (1964), då med Clintan som främlingen, men det visste ju ni redan. Det blir bara en kort recension av filmen men jag hänvisar som vanligt till Sofias matiga text.

Återigen ser vi Toshirô Mifune som här spelar en samuraj som kommer till en by där han låter sig anlitas av först den ena och sen den andra rivaliserande ligan. Hans egna mål är egentligen bara att tjäna så mycket pengar som möjligt även om han har ett samvete också. Detta är inte nån av mina favoriter av Kurosawa. Mifune är bra som vanligt men jag tyckte aldrig det blev spännande eller intressant. Jag kan inte komma med nån snillrik formulering (om jag nu nånsin kan det) som förklarar varför jag inte riktigt gillade den. Ibland är det så bara. Men, jag tycker ändå den är sevärd även om t ex Blodets tron och Ikiru är bra mycket bättre. Betyget blir en svag trea.

3-/5

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Blodets tron

18 mars, 2012 3 kommentarer


Titel: Blodets tron (Kumonosu-jô)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1957
IMDb | Filmtipset

Den här gången är det dags för ytterligare en historisk film av Akira Kurosawa. Just för mig så är det här en av Kurosawas bästa filmer. En lustig detalj är att när jag skulle se filmen så började titta på den en kväll. Trots att jag gillade filmen så började jag nicka till och insåg att det nog var bäst att gå och lägga sig. Nästa morgon gick jag upp extra tidigt och såg klart den sista timmen innan jag åkte till jobbet. Just att jag såg den i dåsigt tillstånd först på kvällen och sen yrvaket på morgonen gjorde att den obehagliga stämningen i filmen blev än mer påtaglig. Här hittar ni Sofias recension.

Filmen bygger på William Shakespeares tragedi MacBeth, fast det utspelas på 1700-talet i Japan. Huvudpersoner är samurajen Washizu (Toshiro Mifune, som vanligt), hans fru Asaji och hans samurajvän Miki. En dag när Washizu och Miki rider i Spindelvävsskogen på väg till kungen efter ett framgångsrikt slag i ett krig träffar de på en märklig spåkvinna. Hon förutsäger att både Washizu och Miki ska bli befordrade och Washizu senare ska bli kung liksom Mikis son. När den första förutsägelsen går i uppfyllelse blir Washizu besatt av spådomen. Hans intrigerande fru Asaji, som han berättat om spådomen för, lyckas övertyga honom om att döda kungen för att själv ta makten.

Washizu, som egentligen är snäll men manipuleras av sin ytterst läskiga fru, slits mellan sina karriärambitioner och sin lojalitet mot kungen och Miki. Sakta men säkert, hur han än gör, så styrs han mot sitt tragiska öde. När väl han har fått spådomen så spelar det ingen roll vad han gör för att kanske ändra framtiden. Spådomen blir sann i vilket fall. Washizu spelas bra av Toshirô Mifune och det verkar som jag nu börjat vänja mig vid hans spelstil och även Kurosawas filmer.

4/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

De sju samurajerna

17 mars, 2012 4 kommentarer


Titel: De sju samurajerna (Shichinin no samurai)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1954
IMDb | Filmtipset

Dags för Akira Kurosawas mest kända film. Sofia gav den en femma. Enligt många är det inte bara Kurosawas bästa filmer utan också en av världens bästa. Man kan t ex notera att den ligger på plats 14 på IMDb:s topp-250-lista (för några år sen låg den sexa). Själv tycker jag inte det är nån av Kurosawas bästa men det kan ha med förväntningar att göra. Jag hade sett den sen tidigare men för några år sen såg jag den en gång till, på Cinemateket den gången för att verkligen ge den en chans. Mina intryck hittar ni nedan. Här försöker jag även förklara varför Kurosawa inte helt går hem hos mig. Texten skrevs för några år sen när jag var i slutet av mitt Kurosawa-tema.

Handlingen är välkänd: under 1500-talet drabbas en japansk by ideligen av överfall från rövarband och beslutar sig för att slå tillbaka genom att leja samurajer för att hjälpa till. Det blir en luttrad samuraj spelad av coole Takashi Shimura som tar sig an uppdraget. Snart är sex samurajer på väg mot byn. Dessutom har de wannabe-samurajen Kikuchiyo (Toshirô Mifune) i släptåg som alltså fullbordar septetten. Väl på plats utbildar de byborna i strid och bygger diverse skydd mot rövarna, och sen är det bara att avvakta tills rövarna kommer.

Det är väl bara att erkänna direkt: jag tycker inte det här är nån av Kurosawas bästa. Varför? Ja, det är svårt att förklara. Inget jag såg fick mig att tappa andan eller bli gripen. Filmen är inte dålig men däremot har jag svårt att bli helt engagerad. Det gäller för övrigt en hel del av de Kurosawa-filmer jag har sett. Jag tror inte Kurosawa är min påse helt och hållet. Det finns filmer som jag uppskattar och har gett fyra i betyg (Ran, Ikiru och Blodets tron bl a). Men det är nåt med känslan i De sju samurajerna som saknas. Jag vet inte om det är den japanska kulturen och sättet att vara som jag inte kan ta till mig helt. Jag har nu sett 13 Kurosawa-rullar på kort tid, så jag borde ha lärt mig kan man tycka. Jag vill verkligen gilla den mer, men… Jag tror det är blandningen av dråplig humor och allvar som på nåt sätt ställer till det i mitt huvud och gör att jag inte uppskattar humorn fullt ut eller tar allvaret på allvar, på nåt konstigt sätt.

Det blir inte mer än en stark trea (vilket i och för sig inte är ett dåligt betyg). Sen spelar det liksom ingen roll att filmen är en föregångare, epokgörare och stilbildare etc när det gäller actionfilm och film överhuvudtaget. Det tar jag inte med i min bedömning utan kan endast se till min personliga upplevelse. Klart bäst och den karaktär som jag känner mest för är ju Toshirô Mifunes. Han är mycket bra, liksom min personliga favorit bland Kurosawa-skådisarna, Takashi Shimura.

3+/5

Arkiverad under Asiatiskt, Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,