Under sanden (2015)

Historien skrivs av segrarna heter det ju, och därför är det inte så konstigt att jag inte hade hört nånting om just den här verkliga danska historien som utspelar sig strax efter andra världskrigets slut. Danmark har precis befriats från tyskarna. Flera tusen tyska krigsfångar befinner sig i landet, men istället för att skickas hem så transporteras de till den danska västkusten för att på sandstränderna där röja minor; minor som tyskarna själva placerat där för att försvåra en eventuell allierad landstigning.

I Under sanden (denna månads filmspanarfilm) får vi följa en grupp på 14 tyskar som ansvarar för att röja en liten del (45000!) av de miljoner minor som finns nedgrävda på stränderna. När pojkarna (ja, det handlar om unga tyskar pojkar, den ena räddare än den andra) är klara med jobbet är de lovade att få åka hem. Om de kan röja sex minor per timme ska arbetet ta tre månader, dvs om det hela går smärtfritt.

Den som leder arbetet är den danska sergeanten Rasmussen (Roland Møller). Till en början framställs Rasmussen som en stenhård sadist som inte bryr sig om pojkarna svälter ihjäl eller stryker med om en mina sprängs. I filmens inledning får vi se Rasmussen banka och stampa några marscherande tyskar krigsfångar sönder och samman. Den förtryckte har, helt naturligt, blivit förtryckare.

Givetvis kommer Rasmussen så småningom mjukna, dels för att han inser att jobbet inte blir gjort ordentligt och i tid om pojkarna behandlas illa, och dels för att det uppstår en sorts fader-son-relation mellan Rasmussen och pojkarna, kanske främst en av dem. Rasmussen har dock en chef, löjtnanten Jensen (Mikkel Boe Følsgaard från En kongelig affære), som helst ser att pojkarna behandlas som djur och kanonmat.

Det finns egentligen inget fel med filmen. Den är väldigt välgjord. Fotot är strålande. De sandiga stränderna är vackra. Musiken var enligt uppgift stämningsfull och passande. Själv noterade jag den inte, eller minns den åtminstone inte. Skådisarna är kompetenta. Vad är det då jag saknar? En film som drar in mig fullständigt och slår mig känslomässigt i magen är nog svaret.

Inledningsvis var det thrillerspännande när pojkarna skulle desarmera en mina. Det var nervigt och jag satt på helspänn. Men tionde gången så gick det slentrian i det. Det blev rätt och slätt upprepande, även om jag vaknade till ordentligt första och andra gången det small.

Mikkel Boe Følsgaard är en lustig skådis. Han har ett barnsligt utseende som passade perfekt i En kongelig affære där han spelar en mentalt omogen och instabil kung. Här spelar han alltså en löjtnant som förblir slemmig och sadistisk filmen igenom och jag tyckte inte riktigt han, eller kanske hans rollfigur, funkade. Jag hade nog föredragit en löjtnant som gjorde det han gjorde för att det var order uppifrån först och främst, och inte för att han ville jävlas med sin mer mänsklige sergeant.

En sak som jag gillade med filmen var det absoluta slutet. Det kändes lika strävt och äkta som Rasmussen var som rollfigur. Ja, just Roland Møller som spelade Rasmussen var nog filmens behållning för min del. Snudd på trea blir det till Under sanden eller Under sandet som den heter på danska.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om Under sanden. Värsta röjet eller strandade filmen?

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord

PS. En sista sak. Under i princip hela visningen hördes med jämna mellanrum ett dunkande ljud. Så fort det filmens ljudspår var tyst hörde vi det: ”dunk, dunk, dunk, dunk, dunk”. Efter ett tag insåg jag att det inte kom från filmen. Både under filmen och efteråt försökte vi med blandat resultat göra SF:s personal uppmärksamma på dunkandet. Efter ett tag framkom det att det vägg i vägg med salong 1 på biografen Saga tydligen ligger en restaurang där man för tillfället höll på att hamra ut kött inför kvällens servering. Jag vet, det låter som en saga (ehe) men det är en sann historia. DS.