Hallonbåtsflyktingen (2014)

Jag är lite nyfiken på var den här filmen kommer att funka bäst, i Sverige eller Finland? Filmen med den märkliga titeln bygger på en finsk roman med samma namn och handlar om Mikko (Jonas Karlsson) – en svensk man fångad i finsk mans kropp som han uttrycker det själv. Mikko hatar allt som har med Finland att göra och älskar allt som har med Sverige att göra. Sverigenostalgin som Mikko hyser påminner om hur tyskar ser på Sverige, ett oskyldigt perfekt land där allt fungerar och husen är röda med vita knutar. Mikko vill helt enkelt bli svensk. En dag får han av en slump chansen.

På Finlandsfärjan (eller Sverigefärjan som man kallar den i Finland) träffar han på Mikael, en svensk man trött på Sverige och livet. Mikko hindrar honom från att göra slut på det hela genom att hoppa från färjan. Istället gör de upp om att byta identiteter med varandra. Eller ja, Mikko får i alla fall Mikaels identitet. Plötsligt är Mikko svensk med en helt ny mamma (Suzanne Reuter) och en syster (Josephine Bornebusch). Han jobbar även hux flux som psykolog. Upplagt för förvecklingar…

Mjahaha, det här tyckte jag om… inte. Jag vet inte, jag tycker hela konceptet som filmen bygger på är lika konstigt som filmens titel. Hallonbåtsflyktingen? Eh, vad då? Ja, Sofia, även jag kan störa mig på filmtitlar. 😉 Mikko gillade tydligen hallonbåtar när han var barn och tydligen fanns dessa bara att få tag på i Sverige. Så när han var barn kanske han var en hallonbåtsflykting. De där hallonbåtarna är vilket fall inte någon viktig del av handlingen. Jag vet inte.

Att Mikko plötsligt är en svensk man, och psykolog, och att alla bara accepterar det… det kändes krystat och som att alla spelade med bara för att stod så i manus.

Filmens humor består i att Jonas Karlsson först pratar svenska med finsk brytning. Sen försöker Jonas Karlsson prata rikssvenska och klia sig på hakan eftersom han numera är psykolog och psykologer gör ju så (detta var faktiskt roligt en tre, fyra gånger!). Den finska brytningen tyckte jag mest kändes pinsam. När Karlsson pratar rikssvenska var det dock lite kul. När jag pluggade i Uppsala hade jag en kursare som kom från Lund. Han pratade skånska. Men sen ibland, kanske efter några öl, så skojade han till det och pratade rikssvenska. Och av nån anledning lät det fantastiskt roligt. Även så i Hallonbåtsflyktingen.

En del i handlingen involverar Frida Hallgrens rollfigur Lotta. Av nån bisarr anledning blir Mikko och Lotta ett par. Hur det gick till kan jag inte förklara men plötsligt har de en villa och ska gifta sig. Krystat. Hur som helst så blir det hela ett triangeldrama mellan Mikko, Lotta och Mikkos ”syster” Maria (Bornebusch). Jag måste säga att Bornebusch funkade. Hon har en självklar komisk tajming vilket ju är ack så viktigt i… komedier. Övriga skådisar kanske inte riktigt har denna tajming. Well, Karlsson funkar bitvis men inte hela tiden.

Hallonbåtsflyktingen är absolut ingen katastrof. Den puttrar på som romantiska komedier ska göra. En del *host*Fiffi*host* kommer säkert hylla Jonas Karlsson och propsa på Guldbagge. Vem vet? Han kommer säkerligen nomineras. Som sagt, filmen är ingen katastrof men krystad är ordet som jag lämnar er med plus en uppmaning att se Lisa Langseths Hotell om ni inte gjort det.

Den finska titeln på den här filmen är för härlig: Vadelmavenepakolainen. Säg det med sjörövarspråket… Vovadodelolmomavovenonepopakokololainonenon. Den har biopremiär nu på fredag och jag såg den under Malmö Filmdagar och av filmspanarna så tror jag att det var jag, Fiffi, Har du inte sett den?-Carl och -Johan som såg den. När recensioner dyker upp så lägger jag till länkar här nedan.

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer