Team America: World Police (2004)

Med anledning av en diskussion som uppstod hos Filmitch gällande favoritmusikalscener så kommer här ett inlägg om världens bästa marionettdocksmusikalfilm. Recensionen skrevs i januari 2005.

South Parks skapare är tillbaka med Guds gåva till mänskligheten: en actionfilm om ett amerikanskt superhjälte-team med marionettdockor i rollerna. Teamet anlitar en Broadwayskådis som ska infiltrera de arabiska terroristerna och därmed rädda världen.Jag gillade inte South Park-filmen speciellt mycket. Faktum är att jag inte gillade South Park alls (har i och för sig bara sett filmen, och inte tv-serien). Detta tyckte jag dock var skitkul! Det är inte så mycket politisk satir kanske, utan snarare en träffande och rolig parodi på amerikanska actionfilmer (typ Bruckheimer eller de senare Rambo-filmerna). Nja, lite driver man ju med politik och politiker förstås. Sen är den faktiskt väldigt välgjord när det gäller utseende på både dockor och miljöer. Mycket arbete har lagts ner på det. Det är mer man kan säga om dockornas rörelser. I stället för att gå så studsar de mest fram, och av nån anledning så kunde jag inte låta bli att skratta då.

Humorn är inte på en låg nivå. Den är under det. Jag skrattade så tårarna rann under en klassisk kräkscen som aldrig ville ta slut (det är då vår hjälte når den berömda botten, helt utslagen utanför en sunkig sylta efter nåååågra drinkar för mycket). Jag tittade mig omkring och undrade om man skulle skämmas för att man skrattade åt nåt så lågt, men det var inga problem med det. I filmen får alla sina smällar: USA för sin självpåtagna roll som världspolis, Hans Blix (och FN) som mesiga och för snälla, givetvis terrorister också, men värst och farligast för världen är Michael Moore och demokratstödjande Hollywood-skådisar med Alec Baldwin i spetsen.

Jag brukar ha svårt för musikaler men sångerna här är roliga. Bäst var nog den om hur ”han saknade sin tjej lika mycket som Ben Affleck sög i Pearl Harbour”. Även Nordkoreas Kim Jung Il drar en skön låt. Jag tyckte kanske filmen efter en härlig inledning i Paris hade en svacka, då man försöker värva Broadwayskådisen till teamet, innan den drog igång igen. Slutet blev en riktig slakt och avslutas med ett härligt tal om hur man delar in folk i tre olika typer. Vilka typer då? Ja, haha, det tar vi nån annanstans.