Det blir det kast mellan nu- och dåtid och ibland känns det som att ingen historia riktigt greppar tag. Jag tycker även filmen känns för kort. Plötsligt är den slut och jag känner att jag vill se mer, både av barn-Leena och vuxen-Leena. Men regissör Pernilla August kände kanske att hon hade berättat det hon ville. Finske pappan (Ville Virtanen) är otäckt bra som full, elak, äcklig och förvirrad — och ibland snäll. Även denna svenska rulle kanske har hyllats lite väl mycket i svenska medier och vid det här laget vet alla, och har fått veta minst tre gånger, att den fick sju minuter långa stående ovationer vid filmfestivalen i Venedig.