The Greatest Night in Pop (2024)

The Greatest Night in Pop är en sorts lyxversion av SVT:s underbara serie Hitlåtens historia. Här har filmmakarna, med regissören Bao Nguyen i spetsen, fått tillgång till allt (tror jag) filmat material från när monsterhitten ”We Are the World” spelades in 1985.

En sak jag inte hade klart för mig var att Bob Geldof & Co var först ut, så att säga, med Band Aid och ”Do They Know It’s Christmas?”. Jag trodde ordningen var omvänd. Geldof dyker förresten upp under inspelningskvällen och talar allvar med artisterna som plötsligt känner allvaret i det hela, och varför de egentligen spelar in låten.

Låten var det, ja. Den skrevs av gentlemannen Lionel Richie och blyge Michael Jackson. Lionel själv är med i nutid och berättar om hur allt gick till. Om logistiken kring att samla ihop alla artisterna på samma tid och samma plats för inspelningen. Inte det lättaste. Och skulle man få Prince att komma? Ja, man försökte i alla fall genom att bjuda in Sheila E.

Innan Lionel vet ordet av så ska plötsligt inspelningen äga rum men de har ju inget låt. Det är ju så där när man inte har en tydlig deadline. Då kan man låta tiden gå. Sen blir det skarpt läge och då gäller det att leverera! Känner jag igen mig från mitt eget arbetsliv? Kanske. 😉

Det var riktigt kul att se alla artisterna under inspelningen vilken ägde rum på kvällen och natten efter American Music Awards i januari 1985. Det var liksom enda chansen eftersom alla artister var i stan (L.A.!). Det mest fascinerande var kanske att se stjärnorna som de helt vanliga (ja, nästan) människor de ändå är. Lite osäkra, lite blyga, lite obekväma, lite upphetsade, lite glada, lite eller mycket nervösa.

En kul episod är när Stevie Wonder tycker att de ska sjunga en del av texten på swahili. Det tycker inte Weylon Jennings och stormar ut. ”I’m not recording no song in no Swahili”. Typ. Efter en het debatt blir det ingen swahili och nån konstaterar ju också att man inte talar swahili i Etiopien. Men Jennings kom inte tillbaka.

Det var nästan rörande att se hur obekväm Bob Dylan var med hela situationen. Han skulle även göra några rader av sången solo men visste inte hur han skulle sjunga (mhm, jo, hans röst är ju lite speciell). Fint av skojaren och empaten Stevie Wonder att hjälpa honom genom att själv härma Bob och sen konstatera att: var dig själv! Och det var Bob och verkade i slutändan tycka att det var kul. Kul!

Just det, en grej jag inte hade koll på var att det från början var ett svart initiativ inlett av Harry Belafonte tillsammans med Quincy Jones (som producent)och så då Jackson och Richie som låtskrivare. Efter hand växte det hela och alla möjliga artister kallades in och ville vara med.

Det är en fin dokumentär det här. Se den om ni inte gjort det. Den finns på Netflix.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Tack till YouTube-användaren navirise som listade alla artister i en kommentar till den här videon

 

Lionel Richie 0:25
Stevie Wonder 0:32
Paul Simon 0:42
Kenny Rogers 0:54
James Ingram 0:59
Tina Turner 1:05
Billy Joel 1:12
Michael Jackson 1:18
Diana Ross 1:32
Dionne Warwick 1:48
Willie Nelson 2:02
Al Jarreau 2:08
Bruce Springsteen 2:14
Kenny Loggins 2:21
Steve Perry 2:27
Daryl Hall 2:35
Michael Jackson 2:41
Huey Lewis 2:48
Cyndi Lauper 2:53
Kim Carnes 3:01
Bob Dylan 3:48
Ray Charles 4:41
Stevie Wonder & Bruce Springsteen 4:53
Bruce Springsteen 5:31
James Ingram 6:13
Ray Charles 6:27

plus alla i kören

Summer of Soul (2021)

Billy Davis Jr och Marilyn McCoo från The 5th Dimension reagerar på sig själva

Summer of Soul är en musikdokumentär som kom till på ungefär samma sätt som månresedokumentären Apollo 11. Båda bygger nämligen på filmmaterial inspelat under sommaren 1969 som sen föll i glömska och hamnade i ett arkiv i en källare. Många år senare återupptäcks filmrullarna och sätts ihop till två underbara dokumentärfilmer.

Summer of Soul skildrar en musikfestival i Harlem, New York (the Harlem Cultural Festival) som ägde rum under the summer of ’69 med artister som Stevie Wonder, B.B. King, Mahalia Jackson, Nina Simone, The 5th Dimension, Gladys Knight & the Pips, Mavis Staples, Sly and the Family Stone och The Chambers Brothers.

Inledningen av Summer of Soul var inte klockren. Jag tycker inte vi får fokus på varken musiken eller politiken. Filmen hoppar mellan de båda ämnena på ett rörigt snarare än smart sätt.

En bit in tar dock musiken helt över, i alla fall för mig, och jag sveps in i filmen och häpnar inför kraften i musiken. Vi bjuds på en rad olika stilar av svart musik: rock, pop, soul, R&B, funk, jazz, blues och gospel.

Mycket gospel blir det, och jag trodde inte jag gillade gospel egentligen. Men här var det nåt med rösterna från Mahalia Jackson och Mavis Staples som gjorde att jag började gråta. Det där händer ibland: att jag börjar gråta i princip enbart av en röst. En gång det hände var när jag såg Lisa Ekdahl på Stockholm Jazz Festival på Skeppsholmen i början av 2000-talet.

The Chambers Brothers är med, helt okända för mig, och de påminner en del om tidiga Funkadelic (funky rock, typ). Det är lustigt det där. Jag känner till ett visst gammalt band (Parliament-Funkadelic i det här fallet, mitt favoritband) och tror kanske nånstans att de är unika men de är ju ett resultat av sin samtid. P-Funk har även, främst i Parliaments skepnad, använt sig en hel del av gospel i sina sånger men twistar ofta till det så att det handlar om rymdvarelser snarare än om Gud.

En briljant grepp filmen använder sig av är YouTube-fenomenet ”reaction videos”. Man låter två medlemmar av The 5th Dimension för första gången titta på filmerna från sin egna spelning på festivalen. De blir berörda när de minns tillbaka. The 5th Dimension gjorde pop som the black community tyckte var för vit. Här får de spela inför en svart publik som älskade dem.

Apropå det här med vitt och svart så var nog Sly and the Family Stone en föregångare. Sly hade i sitt band kvinnor (som spelade trumpet!) och vita snubbar som spelade trummor och sax. Tydligen var detta inte vanligt på den här tiden. Jag noterade även att The Chambers Brothers hade en vit trummis. Music unites. Ja, jag tror faktiskt det. Eller hoppas. I’m a softy.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep