The Bourne Legacy (2012)

Jag har dragit igång ytterligare ett litet tema då det är dags för Bourne-filmerna med Matt Damon som agenten som tappat minnet. Nu har vi kommit till rebooten av filmserien där det är Jeremy Renner som tar sig an rollen som jagad agent efter att Damon hoppat av (tydligen pga att det inte är Paul Greengrass som regisserar). Apropå det här med att tappa minnet så skulle den här texten egentligen ha kommit på fredag men jag blandade ihop dagarna så det blev en tjuvstart och onsdag istället. Kongenialt!

Jag har vaga minnen (återigen… minnet) av att när The Bourne Legacy kom så var både proffskritiken och publikreaktionerna inte nådiga. Jag kanske minns lite fel men speciellt bra kritik fick den i alla fall inte om man tittar på Rotten Tomatoes. 55% från kritiker och 58% från publiken är väl inte helt ruttna tomater men det är åtminstone övermogna.

Själv blev jag faktiskt positivt överraskad och det första som slog mig var att man fått ihop en imponerande skådespelarensemble. Vad sägs om denna rad: Jeremy Renner, Edward Norton, Rachel Weisz, Albert Finney, Oscar Isaac, Joan Allen, David Strathairn, Scott Glenn… och Stacey Keach (!).

Den här gången är det alltså fokus på arvet från Jason Bourne kan man säga. Bourne själv, och därmed Matt Damon, är inte med utan det handlar om en ny superagent, spelad av Renner, som finner sig själv jagad av sina egna chefer.

För några år sen hade jag ett Överleva i vildmarken-tema och The Bourne Legacy hade platsat där. Renners rollfigur Aaron Cross får kämpa mot elementen i det snöiga Alaska i nån form av träningssession där det typ går ut på att överleva. Snöstorm och kyla är väl en sak men när sen dina chefer vill ha ihjäl dig också då börjar det bli jobbigt på riktigt för stackars agent-Aaron.

Inledningen var klart positiv. Snöfilm! Det är ju sen gammalt att snö på film alltid är nåt positivt.

Jeremy Renner har biffat upp sig ordentlig sen The Hurt Locker. Det är lustigt med Renner. Vid den här tiden, efter The Hurt Locker, så var det som att Hollywood trodde att han var nästa actionhjälte. Renner skulle axla mantlarna efter både Tom Cruise i Mission Impossible-filmerna och Matt Damon i Bourne-filmerna. Det gick väl sisådär med det. Renner är nog lite för vanlig, för snäll, till och med jämfört med Damon, som ju har en mer obehaglig aspekt som han kan ta fram när det behövs.

Jag kan tycka att saker och ting föll på plats för Renner i och med Wind River och även MCU-tv-serien Hawkeye. Han passar perfekt i bägge. Ja, han är väl hyfsad i MCU-filmerna också men i Wind River och Hawkeye är han ju en leading man, och bra som en sådan.

Mina tankar gick till Terminator-filmerna där själlösa ”robotar” jagar varandra. Här är det inte cyborger utan människor som pumpats fulla med droger så att de har noll empati men övernaturliga mentala och fysiska förmågor i övrigt.

Som jag skrev tidigare så gillade jag den snöiga inledningen i Alaska. Inte helt ovanligt så blev filmen sen lite långdragen med bl a en överlång motorcykeljakt i slutet. Men klart godkänt i slutändan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fat City


Titel: Fat City (Fat City – chansernas stad)
Regi: John Huston
År: 1972
IMDb
| Filmtipset 

När SVT utan förvarning plötsligt en natt visade en amerikansk boxningsfilm från tidigt 70-talet i regi av John Huston och med en ung (ung!) Jeff Bridges i en av huvudrollerna tog jag chansen att spela in den.

Filmen utspelas i Stockton (eller Fat City som det också kallas) i Kalifornien som har en stor svart befolkning, eller hade det i alla fall i början av 70-talet. Åtminstone verkar det så i Hustons film. Vi rör oss bland ganska fattiga människor på slitna barer och i nedgångna lägenheter. Stacey Keach gör en boxare som inte kan sköta sig utan dricker, röker, slarvar samtidigt som han tror att han ska kunna göra comeback. Han träffar på Bridges unga och fräscha karaktär som han uppmuntrar att börja boxas

Hmm, nähä, det här var ju inte bra. En fantastiskt ung Jeff Bridges får vi ju i alla fall. I övrigt är det misär, trasiga människor, människor som tappet sugen, tappat greppet. Hela Bridges-tråden i filmen är egentligen helt ointressant. Möjligen funkar den som kontrast till Keach själv som mer eller mindre är ett ringvrak. Det intressanta är Keach men inte heller den historien är speciellt intresseväckande. Keach får ihop med en jobbig kvinna (Susan Tyrrell) som är en kopia av Ellen Burstyn i Requiem for a Dream. Hon gör en grym insats som suput men det är en jobbig karaktär och jag är nästan tvungen att skruva ner ljudet när hon öppnar munnen.

Filmens boxningsscenerna är varken spännande eller snygga så där får vi inget som vi fokusera vårt intresse på. I övrigt är det alltså mest misär. Jag såg att den fanns med på sidan Noir of the Week. Och ja, det är en sorts noir fast i färg. Slutscenen var bra, plötsligt brände filmen till, men det var too little too late.

2/5