En tankeströmsrecension av Justine Tries Anatomy of a Fall (aka Anatomie d’une chute aka Fritt fall) följer nu.
Varför går hon inte upp och stänger av musiken?! Den kan ju driva en till vansinne (P.I.M.P.).
Sandra Hüllers rollfigur känns som en hal person. Lite som Ingmar Bergman som tar över sina intervjuer.
Ok. Vi har ett mysterium. Vad hände egentligen?
Har vi inte ledsnat på det här med en svart bild men med ljud under inledningen av en film? Tydligen inte: The Zone of Interest. Men även ordinära matdokumentärer på Netflix använder detta grepp.
Vad har advokaten och Sandra för bakgrund?
Vad i h-e: killen (Sandras son Daniel) är blind! Jag undrade lite varför hans rörelsemönster kändes lite off och vad som var grejen med hans ögon.
Det förekommer lustiga kameraval där skådisarna går rätt in i kameran så att den skakar till (meta!). Så klart helt medvetet. Men varför?
Språk är viktigt i filmen. Franska, engelska. Det finns en prestige här.
Det är lite Rashômon över filmen som blir ett intensivt rättegångsdrama där vi blir presenterade vad som har hänt ur flera perspektiv.
Är det Adam Driver som barn som spelar sonen Daniel. Kylo Ren? Han (Milo Machado-Graner) är i vilket fall en riktigt bra skådis.
Man använder som sagt ett lustigt kameraarbete i filmen, och det känns självsäkert och medvetet. Samtidigt gör det att filmen inte känns som en filmfilm eftersom jag lite får känslan av användningen av en gimmick. Nåt som sticker ut och tar en ut ur filmen.
Haha, det är som en teateruppsättning i rättegångssalen och jag gillar det.
Filmen stannar kvar i min hjärna trots att den känns lite kall. Eller kanske just därför.
Jag undrar om inte The Zone of Interest är sån där film som man bara ser en gång. Det räcker liksom. En titt gjorde i alla fall tillräckligt med avtryck (intryck?) för min del. En omtalad detalj kring filmen är ljudet, och det är fantastiskt… obehagligt. Mer om det senare.
Det hela inleds i ett grönskande sommarparadis. En familj sitter i gröngräset längs med floden och njuter av årstiden. Man plockar hallon varefter man strosar hemåt. Hem till vad? Ja, till en vacker villa precis utanför murarna till koncentrationslägret Auschwitz förstås. Familjen består av lägerchefen Rudolf Höss (Christian Friedel), frun Hedwig (Sandra Hüller), barn och en hund.
Filmens handlingen är egentligen ganska banal. Det handlar om vardagsliv för familjen Höss. Trädgården ska skötas om, Hedwigs mor kommer på besök, Rudolf har jobbmöten med nya leverantörer, Hedwig provar vackra pälsar, etc. En bit in i filmen blir Rudolf förflyttad. Åh, vad jobbigt, måste vi flytta från vår vackra villa nu i paradiset, tycker Hedwig.
Mm, men verkligheten sipprar ju in hela tiden, i alla fall för oss tittare, och det har den gjort från första minuten. Det är ljuden. Hela tiden hörs ett dovt brummande, brinnande ljud. Är det ugnarna tro? I bakgrunden hörs skrik och pistolskott och tuff-tuffet från ångloket med den nya leveransen.
Då och då förekommer det nåt som jag inledningsvis tolkade som surrealistiska drömsekvenser där vi får se en flicka trycka in vad som verkar vara äpplen i en lerhög. Musiken eller ljudbilden kanske är mer rätt, av Mica Levi, var helt underbar under dessa sekvenser. Trollbindande och jag satt som ett fån.
Jag insåg senare att det var filmat med nån typ av nattkamera vilket gjorde att det blev en sorts inverterat svartvit bild. En stund senare fick vi se flickan komma hem efter sina nattliga äventyr och då insåg jag också att det hon pysslade med var att lägga ut mat åt fångarna.
Jag skulle kunna skriva mer om filmen. Om Hedwigs mamma som inte klarar av att stanna kvar. Om Rudolf som får en fysisk reaktion då verkligheten kommer ikapp honom. Men jag orkar inte det just nu.
Jag tyckte The Zone of Interest var en förhäxande film, en ytterst kall och obehaglig film. Jag vill absolut inte ha den osedd men jag vet inte om jag vill se om den nån gång. Nu ser jag i och för sig väldigt sällan om filmer i vanliga fall ändå.
Under Malmö Filmdagar hann jag med att se 13 filmer under tre intensiva dagar. Det fanns en film som – så här en månad senare – sticker ut som den som påverkade mig mest. Jag vet inte om det var den bästa filmen egentligen. Där har den konkurrens av italienska Suburra. Men det är den film som mest av alla poppat upp i mina tankar efteråt – om och om igen.
Jag tänker tillbaka på scener, på den känsla som filmen förmedlade. Jag tänker på konstigheterna, pinsamheterna, humorn, skratten, melankolin, distansen mellan far och dotter, det affärsmässiga konsultandet, det stela klubbandet, galenskaperna, löständerna, peruken, den bulgariska folkdräkten, Whitney Houston-sången, toaletter hos rumänska äppelodlare och det absurda i att bo på ett lyxhotell ovanför en romsk kåkstad.
Ja, här finns så mycket att ösa från att det nästan blir en överdos.
Filmen heter Toni Erdmann och är en tysk dramakomedi i regi av en dam vid namn Maren Ade. Hon har hållit på ett tag men bara gjort tre filmer (inklusive Toni Erdmann) där den första kom 2003. Jag blir sugen på att kolla in dessa.
Toni Erdmann handlar om relationen mellan far och dotter samt om världen i allmänhet. Ines (Sandra Hüller) jobbar i Bukarest för en prestigefylld konsultfirma med att outsourca en oljeverksamhet. Hennes pappa, Winfried (Peter Simonischek) är nån sorts musiklärare utan jobb hemma i Tyskland. Han beslutar sig för att överraska Ines med ett Gevalia-besök.
Det känns som att regissören Maren Ade delvis har gått i samma skola som t ex Ulrich Seidl och Michael Haneke. Toni Erdmann känns som en väldigt europeisk film. En skillnad, jämfört med framförallt Haneke, är att vi här hittar mer humor och värme. Precis som Haneke (och Ruben Östlund, inser jag nu) är Mare expert på att få till pinsamma situationer. Rollfigurerna (eller kanske närmare bestämt Ines) vill inget hellre än att sjunka genom golvet, och vi som tittare letar efter skämskudden.
Pappan, Winfried, är skämtare, en joker och förmodligen en slarver som kanske inte ägnat sin dotter den uppmärksamhet hon behövde under sin uppväxt. Nu vill han betala tillbaka. Eller så vill han bara genuint sin dotters bästa. Hur gör han det? Jo, genom att oannonserat dyka upp på hennes jobb i Bukarest och inför hennes kollegor påstå att han heter Toni Erdmann (iklädd löständer och svart långhårig peruk) och att han är livscoach åt den rumänske tennistränarlegenden Ion Tiriac.
Har jag sagt att filmen bitvis, och framförallt mot slutet, var vansinnigt rolig? Om inte, så gör jag det nu: Toni Erdmann är en komedi som fick mig att dubbelvika mig av pinsamt skratt i biosalongen, tillsammans med resten av alla stela recensenter i Malmö.
När Ines i filmens klimax ska bjuda in sina kollegor på en väl planerad födelsedagsfest (inklusive homestyling och catering-mat) men lyckas fastna i sin klänning halvt uppknäppt när den första gästen ringer på dörren visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Än värre blev det när hennes chef till slut dök upp i födelsedagsdräkt och blev skrämd av ett bulgariskt folkdräktsmonster.
Ines vill, som sagt, bara sjunka genom golvet, klicka klackarna som Dorothy och försvinna, eller få pappan att försvinna. Ibland är det ändå som att hon skrattar till med ett kluck då hon inser det absurda i det hela. Eller håller på att bryta samman totalt. Ögonblicket efter är hon sitt strikta jag igen.
Förutom humor och pinsamheter får vi även till slut en fin scen då pappa och dotter faktiskt försonas. De delar ett varmt ögonblick och en kram även om det finns en folkdräkt mellan dem. Fast det kanske var det som krävdes för att Ines skulle släppa ner garden.
Den miljö som Ines jobbar i känner jag delvis igen. Det är inte en speciellt trevlig miljö. Och då pratar jag inte om den kvinnoförnedrande sexism som Ines ständigt tvingas hantera. Nej, det handlar mer om märkliga jobbsituationer. Jag minns en gång när jobbade som konsult i Östersund och vi hade besök av indiska programmerare. Det team jag ingick i hade i uppgift att utbilda de nya programmerarna då hela verksamheten skulle flytta till Indien. Vi avvecklade alltså oss själva skulle man kunna säga. En del liknande, mer eller mindre absurda, situationer förekommer i Toni Erdmann.
Det som lyfter filmen för mig, nästan till ett toppbetyg, är att det under alla skratt, galenskaper och pinsamheter finns en tydlig botten av allvar, en sorts saknad, en sorg. Det finns ett lätt tungsinne här som jag uppskattar men som nog inte passar alla. Det är även en ganska lång och delvis långsam film vilket säkert kan göra en del otåliga. För mig är dock utbetalningen i slutet på alla sätt värt den extra väntan.
Toni Erdmann har biopremiär idag fredag 30/9 och för mig är det ett givet biobesök. Det är för övrigt även Tysklands bidrag till en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film. Ett vågat och roligt val!
Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.
Varför länkar jag till den här videon där Whitney Houston sjunger ”The Greatest Love Of All”? Jo, för att Ines i filmens kanske bästa scen sjunger just den låten (hela låten!) i ett ögonblick av pinsamhet (men samtidigt befrielse) i kubik. Låten handlar om att lära sig att älska sig själv och det är ju det som är målet för pappans alla upptåg: att Ines ska tycka om sig själv alltså.
Vad säger folk?