The Greatest Night in Pop (2024)

4 maj, 2024 11 kommentarer

The Greatest Night in Pop är en sorts lyxversion av SVT:s underbara serie Hitlåtens historia. Här har filmmakarna, med regissören Bao Nguyen i spetsen, fått tillgång till allt (tror jag) filmat material från när monsterhitten ”We Are the World” spelades in 1985.

En sak jag inte hade klart för mig var att Bob Geldof & Co var först ut, så att säga, med Band Aid och ”Do They Know It’s Christmas?”. Jag trodde ordningen var omvänd. Geldof dyker förresten upp under inspelningskvällen och talar allvar med artisterna som plötsligt känner allvaret i det hela, och varför de egentligen spelar in låten.

Låten var det, ja. Den skrevs av gentlemannen Lionel Richie och blyge Michael Jackson. Lionel själv är med i nutid och berättar om hur allt gick till. Om logistiken kring att samla ihop alla artisterna på samma tid och samma plats för inspelningen. Inte det lättaste. Och skulle man få Prince att komma? Ja, man försökte i alla fall genom att bjuda in Sheila E.

Innan Lionel vet ordet av så ska plötsligt inspelningen äga rum men de har ju inget låt. Det är ju så där när man inte har en tydlig deadline. Då kan man låta tiden gå. Sen blir det skarpt läge och då gäller det att leverera! Känner jag igen mig från mitt eget arbetsliv? Kanske. 😉

Det var riktigt kul att se alla artisterna under inspelningen vilken ägde rum på kvällen och natten efter American Music Awards i januari 1985. Det var liksom enda chansen eftersom alla artister var i stan (L.A.!). Det mest fascinerande var kanske att se stjärnorna som de helt vanliga (ja, nästan) människor de ändå är. Lite osäkra, lite blyga, lite obekväma, lite upphetsade, lite glada, lite eller mycket nervösa.

En kul episod är när Stevie Wonder tycker att de ska sjunga en del av texten på swahili. Det tycker inte Weylon Jennings och stormar ut. ”I’m not recording no song in no Swahili”. Typ. Efter en het debatt blir det ingen swahili och nån konstaterar ju också att man inte talar swahili i Etiopien. Men Jennings kom inte tillbaka.

Det var nästan rörande att se hur obekväm Bob Dylan var med hela situationen. Han skulle även göra några rader av sången solo men visste inte hur han skulle sjunga (mhm, jo, hans röst är ju lite speciell). Fint av skojaren och empaten Stevie Wonder att hjälpa honom genom att själv härma Bob och sen konstatera att: var dig själv! Och det var Bob och verkade i slutändan tycka att det var kul. Kul!

Just det, en grej jag inte hade koll på var att det från början var ett svart initiativ inlett av Harry Belafonte tillsammans med Quincy Jones (som producent)och så då Jackson och Richie som låtskrivare. Efter hand växte det hela och alla möjliga artister kallades in och ville vara med.

Det är en fin dokumentär det här. Se den om ni inte gjort det. Den finns på Netflix.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Tack till YouTube-användaren navirise som listade alla artister i en kommentar till den här videon

 

Lionel Richie 0:25
Stevie Wonder 0:32
Paul Simon 0:42
Kenny Rogers 0:54
James Ingram 0:59
Tina Turner 1:05
Billy Joel 1:12
Michael Jackson 1:18
Diana Ross 1:32
Dionne Warwick 1:48
Willie Nelson 2:02
Al Jarreau 2:08
Bruce Springsteen 2:14
Kenny Loggins 2:21
Steve Perry 2:27
Daryl Hall 2:35
Michael Jackson 2:41
Huey Lewis 2:48
Cyndi Lauper 2:53
Kim Carnes 3:01
Bob Dylan 3:48
Ray Charles 4:41
Stevie Wonder & Bruce Springsteen 4:53
Bruce Springsteen 5:31
James Ingram 6:13
Ray Charles 6:27

plus alla i kören

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Pojken i trädet (1961)

3 april, 2017 Lämna en kommentar

Här kommer en preblogg-recension av Pojken i trädet, en ganska speciell svensk film regisserad av naturromantikern Arne Sucksdorff (som tidigare bl a gjort Det stora äventyret). En liten notis i sammanhanget är att jag i helgen stötte på just Björn Gustafson. Björn var ute och motionerade i Bromma, iklädd blå overall och en röd toppluva. Han körde nån form av jogging fast det såg mer ut som gång. Texten skrevs i september 2007.

Pojken i trädet är en märkvärdig film i regi av Arne Sucksdorff med en ung (och redan då slemmig) Heinz Hopf, en ung (och redan då sävlig) Björn Gustafson, och en mycket ung Tomas ”Tintin” Bolme. Bolme spelar 16-årige Göte som är en missförstådd ensamvarg som nästan bara trivs i skogen. Tillsammans med några äldre ”kamrater”, alltså Hopf & Co, tjuvskjuter han rådjur. När de riskerar att avslöjas flyr Göte in i skogen med skarpladdat gevär. Hans syster, Marie (Birgitta Pettersson från Jungfrukällan), jobbar som piga på en herrgård på ägorna.

Filmen inleds nästan som en noir med touch av Lynch, eller nåt liknande. Början är suggestiv, surrealistisk (välj vilket ord ni vill). En man är ute och kör bil i ett nattsvart och lantligt Sverige. Han trixar med radion, hittar klassisk musik, blir nöjd. Ett skott hörs i natten, några rådjur springer på vägen, vad händer? Plötsligt hör vi jazzmusik, komponerad av ingen mindre än en ung Quincy Jones. Jag kan inte annat än att gilla det. Efter den här inledning börjar filmen på riktigt så att säga, och den blir lite mer normal.

Normal skrev jag. Den känns ändå lite speciell hela tiden. Inte minst fotot av gurun, och Ingmar Bergman-fotografen, Gunnar Fischer, är underbart vackert och visar ett svartvitt sommmarsverige som från en saga. Rent manusmässigt kanske den inte håller högsta klass men den funkar bl a pga en sävlig Björn Gustafson, en slemmig Hopf, och en ung förvirrad Bolme. Sen var det nåt med att de ofta (mot slutet) sprang, jagade varandra, genom sankmarker. Det kändes tarkovskijiskt före, eller samtida med, Tarkovskij; det var nåt med vattnet. Mja, jag gillade filmen. Även om jag objektivt sett inser att det inte är nåt mästerverk så fastnade jag för den. Jag gillar även titeln.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Film noir-bil

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Musik, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Martial arts-måndag: Five Fingers of Death

28 januari, 2013 2 kommentarer

Five Fingers of DeathTitel: Five Fingers of Death
Regi: Jeong Chang-hwa
År: 1972
IMDb | Filmtipset

Jag tror det här är den första Shaw Brothers-filmen som jag skriver om som en del av martial arts-måndag. Shaw Brothers Studio var den största producenten av Hongkong-filmer under 60-, 70- och 80-talen. När jag letade efter information om dem så råkade jag se att en av bröderna Shaw (Run Run heter han i ”förnamn”) lever och är 105 år. Han föddes alltså 1907, vilket är ett år innan min morfar (som gick bort för 10 år sen) föddes. 1907… snubben var alltså närmare 40 när andra världskriget tog slut. Wow!

Five Fingers of Death är härlig gammal Shaw Brothers-kung fu från 70-talet. Kan det bli bättre? Ja, det kan det faktiskt. T ex i The 36th Chamber of Shaolin, en annan Shaw Brothers-film. Five Fingers of Death är dock en klassisk kung fu-film där en ung elev lärs upp av en äldre mästare. Den här gången får eleven lära sig en teknik kallad Iron Palm, en dödlig teknik känd av ett fåtal. Tekniken visar sig komma väl till pass då en rivaliserande (och, givetvis,  ond) kung fu-skola skickar efter japanska mördare för att kunna vinna den stora kung fu-tävlingen. No mercy!

Det som var sämst med filmen var faktiskt själva fajterna, tvärtemot hur det brukar vara i mer moderna kung fu-filmer. Snubben som spelar huvudrollen är inte speciellt duktig, rent ut sagt. Han är seg, långsam, tung, känns lite trött. Ha, nej, så dålig är han kanske inte men han är inte i klass med Gordon Liu, Jet Li eller Jackie Chan. Bäst i filmen är istället karaktärerna och speciellt skurkarna då. Från Japan kommer tre lönnmördare varav två verkar vara den främsta inspirationen till de långhåriga skräcktjejerna som har dykt upp i japanska rysare de senaste åren.

Till det positiva hör också scenerna när hjälten ska till att använda sin Iron Palm-teknik. Hjältens händer blir rött självlysande samtidigt som det spelas upp ett underbart stycke musik. Just den här ljudeffekten använde Quentin Tarantino i Kill Bill – Vol. 1. Låten är faktiskt skriven av Quincy Jones och användes allra först i den amerikanska tv-deckaren Ironside från slutet av 60-talet. Ok, därmed avslutar klubben för nördigt vetande sitt möte för denna gång och vi går på betyget i stället. Five Fingers of Death får en svag trea. Filmen är ganska mysig men vår hjälte är inte tillräckligt karismatisk och det är lite för dåliga fajtingscener.

3-/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Film, Martial arts, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,