The Taste of Things (2023)

The Taste of Things är en rar liten film om relationen mellan gourmeten (ja, det stavas så i bestämd form) Dodin Bouffant (Benoît Magimel) och hans kock Eugénie (Juliette Binoche).

Filmen inleds med en kanske 25 minuter lång scen där Eugénie och Dodin lagar mat. Inga ord sägs i princip och samspelet mellan de båda är vackert. Inga ord behöver sägas. Båda vet instinktivt vad den andra vill.

Ord som poppar upp i min hjärna medan jag avnjuter inledningen: lugn, ro, stilla, livet, mat, matlagning, omsorg, paradis.

Filmen utspelar sig på 1880-talet och jag älskar att se hur man lagade mat på den här tiden. Hur kastruller och stekpannor ser ut. Hur man använder en vedeldad spis. Jag känner igen teknikerna. Hur man gör på samma sätt som idag för att stoppa tillagning av grönsaker genom att lägga dem i isvatten. Jag gillar att Eugénie har en speciell panna enbart gjord för att laga plattfisk (piggvar kanske). En gammaldags glassmaskin. Fint.

Dodin har en gourmet-klubb ihop med några andra gelikar och de träffas typ en gång i veckan för att avnjuta Eugénies kokkonster. Vid ett annat tillfälle undrade jag vad i h-e gubbarna höll på när de satt vid bordet med handdukar över huvudet och smaskade på nåt. Det visade sig vara ”delikatessen” ortolansparv och tydligen ska handduken förhöja njutningen (eller nåt sånt). En märklig sekvens.

I slutet av filmen är det istället Dodin som lagar en måltid till Eugénie och jag fick tårar i ögonen av hela den scenen. Det måste vara höjden av kärlek och omsorg att laga mat åt någon.

The Taste of Things är vacker och romantisk så det blir över. Jag älskar miljöerna. Mot slutet blir stämningen melankolisk. Men det är en melankoli som övergår i en känsla av nystart. Saker börjar om, återkommer, som årstider.

Jo, förresten, det höll jag på att glömma. Filmen är regisserad av en av mina gamla favoriter, Vietnamfödda Tran Anh Hung som bl a gjort mästerverket När solen står som högst.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kärt barn har många namn. The Taste of Things är även känd som La Passion de Dodin Bouffant, The Pot au Feu, The Way to the Heart, och i Sverige En doft av kärlek – Pot au Feu.

I Lost My Body (2019)

I Lost My Body (J’ai perdu mon corps) är en fin fransk film. Det är en rar film. Animerad och fylld med innovationer och fantasi. Jag gillar animeringsstilen som är enkel och påminner lite om klassisk anime. Musiken och stämningen ger nostalgi-vibbar av en barndom som fanns en gång.

Det förekommer ingen handling egentligen på ett vanligt vis. En mamma dog i en bilolycka (?) i Marocko och pappan och den lille sonen flyttar till Paris.

Nu har sonen vuxit upp och försöker hitta sig själv som främling i sin stad. Han jobbar som pizzabud och en leverans leder till ett slumpmässigt möte med en madam i ett trapphus i en fin scen. Efter det följer fler fina sällsamma scener.

Fasiken så fin vacker den är, filmen. Den kanske inte levererar (förutom pizza) nåt nybakat rent innehållsmässigt. Men det är berättat på ett underbart sätt. Miljöerna är härliga, de urbana miljöerna i Paris. Musiken (av Dan Levy) sätter som sagt helt rätt stämning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Titelstycket från Dan Levys soundtrack till filmen