Ray Harryhausen: Jason and the Argonauts

Titel: Jason and the Argonauts
Regi: Don Chaffey
År: 1963
IMDb | Filmtipset

Det här skulle vara Harryhausens mästerverk men… ok, nu känner jag att jag måste klargöra en del eftersom det känns som jag är så himla negativ. Harryhausens animationer i de filmer jag skrivit om hittills har varit otroliga egentligen. Han är en mästare på att få till rörelserna, att få det att se ut som effekterna liksom är en del av filmen. Effekterna sticker ut men de är ändå väl integrerade i filmen. Det är just detta som filmmakare av idag inspirerats av. Jag återkommer till detta när jag skriver om dokumentärfilmerna.

Förtexterna i Jason and the Argonauts inleds precis som i filmen om Sinbad: vi får se gamla målningar som återger de händelser (ja, eller legender i vissa fall) som vi kommer att få ta del av i filmen. Nu krediteras Harryhausen som Associate Producer förutom att han givetvis är ansvarig för Special Visual Effects. I den här filmens för- eller eftertexter hittar vi inget om Dynamation alls. Tydligen har den sloganen spelat ut sin roll. Musiken känns dock igen från de andra filmerna och det är inte så konstigt. Det är nämligen Bernard Herrmann som plitat ned noterna i de tre filmerna jag har sett. Musiken är i mina öron ganska pompös och ganska tråkig. Det finns ett tillfälle i filmen då den är bra och jag nämner det lite längre ner i texten.

Storyn väldigt kort: Jason (Todd Armstrong) får i uppdrag att hitta ett magiskt gyllene fårskinn. Han seglar ut för att hitta skinnet tillsammans med sina ”argonauter”, däribland Herkules. I ett avlägset land träffar han Medea (Nancy Kovack) allt medan gudarna tittar på det hela från sin Olymp. En av gudarna är Hera och hon spelas av ingen mindre än Pussy Galore aka Honor Blackman.

Alltså, storyn är för dålig, så är det bara. Jag orkar inte gå in på några detaljer men det är kantigt berättat helt enkelt. Det är aldrig spännande. Det enda som är kul är Harryhausens animationsscener. Här tror jag Harryhausen (och filmens regissör) missat en liiiten poäng eller så har de inte kompetensen. Hur bra man än gör actionsekvenserna så måste resten av storyn och dess karaktärer dra sitt strå till filmstacken. Här drar de strået från filmstacken.

Harryhausens geni visar sig förstås ändå. Tänk om han hade fått vara en del av ett filmprojekt där även dess övriga delar höll världsklass. I Jason and the Argonauts får vi en sjuhövdad Hydra, en gigantisk levande bronsstaty (vid namn Talos) och givetvis de sju svärdsvingande skeletten i slutet av filmen.

Jag konstaterar återigen att Harryhausen är otroligt bra på att få sina effekter att bli en del av filmen. Visst, du ser att det är en modell kanske men du accepterar det ändå. Det finns nåt fysiskt och påtagligt över hans modeller, förmodligen pga det är just modeller. Detta påtagliga är nåt som kanske saknas i en del av dagens cgi-filmer.

Det som gjorde att Jason and the Argonauts nästan fick godkänt var inte Harryhausens effekter, nej, det var storyn med de grekiska gudarna som uppe bland molnen tittar på människorna och hur dessa människor reagerar på vad deras gudar utsätter dem för. Detta var ett roligt inslag. Men som helhet är det en dålig film, det går inte att komma ifrån.

eller uttryckt i siffror 2+/5