Himmel och helvete

30 mars, 2012 4 kommentarer


Titel: Himmel och helvete (Tengoku to jigoku)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1963
IMDb | Filmtipset

Jag upptäckte precis att jag missat att posta en recension av en de Kurosawa-filmer som avhandlats av Rörliga bilder. Det handlar om deckardramat Himmel och helvete och Sofia själv tyckte att det var en fullpoängare. Jag är inte lika positiv men jag förstår att man gillar filmen.

Många Kurosawa-rullar utspelas ju i samurajmiljö. Det finns några undantag: Dersu Uzala, Revolvern, Ikiru… ja, kanske en hel del när jag tänker efter. Himmel och helvete (som bygger på en bok av Ed McBain!) är en film som Kurosawa låter ta den tid det tar. Inget stressas fram. Början är ett sorts kammarspel som till största delen utspelas i ett rum, i affärsmannen Gondos (Toshirô Mifune) rum när en kidnappare utpressar Gondo. Av misstag har fel barn rövats bort vilket gör historien ganska intressant då Gondo faktiskt hade pengarna men behövde dem för att rädda sin egen karriär. Scenerna känns annorlunda då det är väldigt många personer i ett rum: poliser, Gondo med fru, pojkens pappa, etc. Ofta är det bara tyst när de väntar på att kidnapparen ska ringa. Här tycker jag Kurosawa lyckas skapa en bra stämning med små medel.

Filmen består av två delar: först utpressningsdelen som i princip utspelas i Gondos hem (högt uppe på en kulle, himlen) och sen en lite längre del med en polisutredning (bl a i fattiga slumkvarter, helvetet). Fokus skiftar då från Gondo till poliserna som sköter utredningen. Lugnt och metodiskt tar Kurosawa oss igenom utredningen och man kommer allt närmare förövaren. En rolig detalj var att filmen var i svartvitt men vissa detaljer var faktiskt i färg, t ex den röda röken från väskor med pengar eftersom polisen lagt i en manick som skulle ryka om man brände väskorna. Det förekommer en relativt spännande sekvens på ett tåg. Det blir alltid en lite speciell känsla på tåg. Just det där med lugnt och metodiskt gör väl kanske att tempot är aningen för lågt och filmen känns lite långdragen.

Jag gillar ändå helheten. Det är alltid kul att se gamla filmer som beskriver samhället som det var då, och då menar jag inte ”då” i betydelsen ”flera hundra år sen” utan gamla filmer som skildrar sin samtid. Det är t ex sak som jag gillar med film noir: man får sig till livs lite socialrealism från förr. Eller kultur från förr. Även så här. Jag gillar t ex en sekvens på en klubb som poliserna besöker där det förekommer lite samtida skön musik. Det är väldigt, väldigt nära fyran, men inte riktigt. Medan jag såg filmen kom jag att tänka på den amerikanska noiren The Naked City av Jules Dassin, som också handlar om en polisutredning. Om nån tänker sig att se några fler Kurosawa-filmer så kan Himmel och helvete vara ett tips. Eller vad säger du, Sofia? 😉

3+/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Hidden Fortress

21 mars, 2012 4 kommentarer


Titel: The Hidden Fortress (Kakushi-toride no san-akunin)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1958
IMDb | Filmtipset

Så var det då dags för filmen som sägs ha varit en inspirationskälla för George Lucas när han gjorde Star Wars på 70-talet. Här hittar ni Sofias recension.

Handlingen äger rum i 1500-talets Japan och vi möter två bönder som hamnat mitt i ett krig. De två, som munhuggs och smågnabbas ständigt och jämnt, försöker ta sig hem genom fiendeland till sina hemtrakter i Hayakawa. På vägen stöter de på prinsessan Yuki och general Makabe (Toshirô Mifune) som också de försöker ta sig till Hayakawa. De två bönderna är snikna och giriga typer (men ändå sympatiska och roliga) och övertalas av generalen att hjälpa prinsessan att fly med hopp om att få lite av det guld som också ska transporteras.

Det som jag känner igen från Stjärnornas krig är först de självklara kopplingarna: de två bönderna (robotarna R2-D2 and C-3PO) och prinsessan Yuki (Leia) på flykt. Men främst är det känslan i berättandet. Historien flyter lätt fram och scenbytena sker genom att en lodrät linje sveper över bilden precis som i Lucas filmer.

Det här är den hittills lättsammaste Kurosawa-filmen jag har sett. Det är ett actionäventyr med matinékänsla och en hel del humor där historien berättas genom de två böndernas ögon. Mifune är grym som den tuffe generalen (absolut ingen pajas!) och han visar sig på styva linan under en häftig jaktritt och i en lans(lasersvärd?)-fight med en fiendegeneral. Me like this film.

4/5

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Äventyr, Betyg 4, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Blodets tron

18 mars, 2012 3 kommentarer


Titel: Blodets tron (Kumonosu-jô)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1957
IMDb | Filmtipset

Den här gången är det dags för ytterligare en historisk film av Akira Kurosawa. Just för mig så är det här en av Kurosawas bästa filmer. En lustig detalj är att när jag skulle se filmen så började titta på den en kväll. Trots att jag gillade filmen så började jag nicka till och insåg att det nog var bäst att gå och lägga sig. Nästa morgon gick jag upp extra tidigt och såg klart den sista timmen innan jag åkte till jobbet. Just att jag såg den i dåsigt tillstånd först på kvällen och sen yrvaket på morgonen gjorde att den obehagliga stämningen i filmen blev än mer påtaglig. Här hittar ni Sofias recension.

Filmen bygger på William Shakespeares tragedi MacBeth, fast det utspelas på 1700-talet i Japan. Huvudpersoner är samurajen Washizu (Toshiro Mifune, som vanligt), hans fru Asaji och hans samurajvän Miki. En dag när Washizu och Miki rider i Spindelvävsskogen på väg till kungen efter ett framgångsrikt slag i ett krig träffar de på en märklig spåkvinna. Hon förutsäger att både Washizu och Miki ska bli befordrade och Washizu senare ska bli kung liksom Mikis son. När den första förutsägelsen går i uppfyllelse blir Washizu besatt av spådomen. Hans intrigerande fru Asaji, som han berättat om spådomen för, lyckas övertyga honom om att döda kungen för att själv ta makten.

Washizu, som egentligen är snäll men manipuleras av sin ytterst läskiga fru, slits mellan sina karriärambitioner och sin lojalitet mot kungen och Miki. Sakta men säkert, hur han än gör, så styrs han mot sitt tragiska öde. När väl han har fått spådomen så spelar det ingen roll vad han gör för att kanske ändra framtiden. Spådomen blir sann i vilket fall. Washizu spelas bra av Toshirô Mifune och det verkar som jag nu börjat vänja mig vid hans spelstil och även Kurosawas filmer.

4/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

De sju samurajerna

17 mars, 2012 4 kommentarer


Titel: De sju samurajerna (Shichinin no samurai)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1954
IMDb | Filmtipset

Dags för Akira Kurosawas mest kända film. Sofia gav den en femma. Enligt många är det inte bara Kurosawas bästa filmer utan också en av världens bästa. Man kan t ex notera att den ligger på plats 14 på IMDb:s topp-250-lista (för några år sen låg den sexa). Själv tycker jag inte det är nån av Kurosawas bästa men det kan ha med förväntningar att göra. Jag hade sett den sen tidigare men för några år sen såg jag den en gång till, på Cinemateket den gången för att verkligen ge den en chans. Mina intryck hittar ni nedan. Här försöker jag även förklara varför Kurosawa inte helt går hem hos mig. Texten skrevs för några år sen när jag var i slutet av mitt Kurosawa-tema.

Handlingen är välkänd: under 1500-talet drabbas en japansk by ideligen av överfall från rövarband och beslutar sig för att slå tillbaka genom att leja samurajer för att hjälpa till. Det blir en luttrad samuraj spelad av coole Takashi Shimura som tar sig an uppdraget. Snart är sex samurajer på väg mot byn. Dessutom har de wannabe-samurajen Kikuchiyo (Toshirô Mifune) i släptåg som alltså fullbordar septetten. Väl på plats utbildar de byborna i strid och bygger diverse skydd mot rövarna, och sen är det bara att avvakta tills rövarna kommer.

Det är väl bara att erkänna direkt: jag tycker inte det här är nån av Kurosawas bästa. Varför? Ja, det är svårt att förklara. Inget jag såg fick mig att tappa andan eller bli gripen. Filmen är inte dålig men däremot har jag svårt att bli helt engagerad. Det gäller för övrigt en hel del av de Kurosawa-filmer jag har sett. Jag tror inte Kurosawa är min påse helt och hållet. Det finns filmer som jag uppskattar och har gett fyra i betyg (Ran, Ikiru och Blodets tron bl a). Men det är nåt med känslan i De sju samurajerna som saknas. Jag vet inte om det är den japanska kulturen och sättet att vara som jag inte kan ta till mig helt. Jag har nu sett 13 Kurosawa-rullar på kort tid, så jag borde ha lärt mig kan man tycka. Jag vill verkligen gilla den mer, men… Jag tror det är blandningen av dråplig humor och allvar som på nåt sätt ställer till det i mitt huvud och gör att jag inte uppskattar humorn fullt ut eller tar allvaret på allvar, på nåt konstigt sätt.

Det blir inte mer än en stark trea (vilket i och för sig inte är ett dåligt betyg). Sen spelar det liksom ingen roll att filmen är en föregångare, epokgörare och stilbildare etc när det gäller actionfilm och film överhuvudtaget. Det tar jag inte med i min bedömning utan kan endast se till min personliga upplevelse. Klart bäst och den karaktär som jag känner mest för är ju Toshirô Mifunes. Han är mycket bra, liksom min personliga favorit bland Kurosawa-skådisarna, Takashi Shimura.

3+/5

Arkiverad under Asiatiskt, Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ikiru

16 mars, 2012 4 kommentarer


Titel: Ikiru (Att leva)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1952
IMDb | Filmtipset

Dags för Kurosawas — i mina ögon — första toppfilm. Omdömet nedan är inte speciellt innehållsrikt men jag minns att jag blev riktigt gripen av filmen. Det är en enkel men kraftfull film som jag rekommenderar skarpt. Läs Sofias utmärkta hyllningsrecension för en betydligt fylligare text.

Takashi Shimura spelar byråkraten Watanabe som går till en läkare för sina magproblem. Det visar sig vara cancer och Watanabe har högst ett halvår kvar att leva. Han går igenom en kris (inte så konstigt!) och ångrar saker han inte gjort i sitt liv. Han försöker glömma genom att ha roligt och dricka eller ”stöta” på en ung kvinnlig kollega. Han har även problem med relationen till sin son. Watanabe försöker helt enkelt hitta nån mening med sitt liv, jobb och sina sista dagar. Takashi Shimura som blivit lite (mycket!) av en favorit gör en helt annan roll än i t ex Revolvern eller De sju samurajerna där han spelar cool kriminalinspektör respektive en cool samuraj. Ämnena i Ikiru är aktuella även idag; jobb, fritid, vad är viktigt i livet, ska man åstadkomma nåt eller bara flyta med. Betyget kan inte bli annat än en fyra.

4/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Rashômon

15 mars, 2012 10 kommentarer


Titel: Rashômon (Demonernas port)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1950
IMDb | Filmtipset

Då var turen kommen till ”mästerverket” Rashômon. Sofia ger filmen en stark fyra. Själv tycker jag det finns senare filmer av Kurosawa som är betydligt bättre.

Som vanligt spelar Kurosawa-kompanjonen Toshirô Mifune en av huvudrollerna (de gjorde 16! filmer tillsammans). Här gestaltar Mifune en bandit som våldtar en kvinna samtidigt som hennes man, fastbunden bredvid, tvingas se på. Senare hittar en skogshuggare mannen mördad. Vad som egentligen har hänt är oklart. Vi får se fyra versioner av det hela: banditens, kvinnans, den mördade mannens (via ett medium) och slutligen skogshuggarens version. Vilken är den sanna? När en händelse visas i en tillbakablick och vi som publik ser det hända så antar man att det man ser verkligen är det som har hänt. På sin tid var det förmodligen unikt att berätta på det här sättet och även idag är det ett annorlunda grepp som vi känner igen det från bl a De misstänkta och Hero.

Om man sett en del japanska filmer är en av sakerna man lägger märke till att skådisarna ofta, vad jag skulle säga, spelar över en hel del. Speciellt gäller detta Mifune som i Rashômon hoppar, frustar och skrattar som den värsta vettvilling. I Revolvern (1949) var han dock lite nedtonad, för att i De sju samurajerna (1954) återigen vara en sorts pajas. Jag vet att det finns en japansk/asiatisk skådespelartradition när det gäller det här sättet att spela. Alla känslor överdrivs nåt oerhört. Om det även har att göra med hur japaner är i verkliga livet vet jag inte riktigt, men jag tycker mig minnas en japansk företagsledare för en tid sen som på en presskonferens grät, bad om ursäkt, och tog på sig skulden för att nåt hade gått dåligt. Ett sorts skådespel. Nån som kan mer om asiatisk/japansk film får gärna bidra med åsikter här.

Hur som helst, när det gäller Rashômon så kände jag att överspelet ibland fick mig att inte riktigt ta filmen på allvar. Det är en välgjord film med ett annorlunda upplägg, lagom spännande men precis som när det gäller De sju samurajerna så får jag aldrig den där wow-känsla. När man läser andra recensioner som hyllar filmen så känns det som om man missat nåt och man vill ge högre betyg men i slutändan kanske det är så att Kurosawa helt enkelt inte är min påse (än så länge i alla fall, efter tre filmer). Jag tyckte nog Revolvern faktiskt var lite bättre, i alla fall mer spännande.

3/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Revolvern

14 mars, 2012 15 kommentarer


Titel: Revolvern (Nora inu)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1949
IMDb | Filmtipset

Jag fortsätter att skugga Rörliga bilder och tryckta ords Kurosawa-tema. Revolvern var den andra Kurosawa-filmen jag såg efter De sju samurajerna. En lustig detalj är att IMDb listar Revolvern som en film noir.

Filmen handlar om den unge polismannen Murakami som på en trång buss råkar ut för en ficktjuv och blir av med sin pistol. Han skäms oerhört pga detta och försöker göra allt för att hitta sitt skjutvapen. Omgivningen tycker att han i viss mån överreagerar men när Murakamis pistol senare används i två rån, varav ett med dödlig utgång, så blir det plötsligt allvar. Den oerfarne Murakami paras ihop med den äldre och luttrade kriminalinspektör Sato för att försöka hitta mördaren och inte minst pistolen.

Murakami spelas övertygande av Toshiro Mifune som varit med i många Kurosawa-filmer, bl a De sju samurajerna. Även Takashi Shimura är skön som den lugne Sato.

Filmen är lite seg till en början tyckte jag men den blir bättre efter hand och slutet är spännande. Den är egentligen inte speciell. Det handlar om en helt ok polisdeckare med många element som man känner igen från modernare filmer. Murakamis naiva och envisa attityd är smått lustig och jag tycker mig känna igen den från andra asiatiska filmer, bl a Zhang Yimous Vikarien. Betyget till Revolvern blir en trea.

3/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Film noir, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,