Suburra (2015)

Den italienska maffiathrillern Gomorra såg jag på Stockholm Filmfestival 2009. Även om det var en komplex historia, som dessutom berättades på ett osammanhängande sätt, så drogs jag efter ett tag in i den totalt, och när filmen var slut kändes det som jag hade fått ett (eller två) knytnävsslag i magen.

Under Malmö Filmdagar i år fick jag chansen att se en förhandsvisning av regissören Matteo Garrones nya film Suburra… eller det fick jag inte alls! Det visar sig nämligen att Garrone inte alls regisserat/producerat/skrivit/varit inblandad i Suburra, vilket verkade vara den allmänt rådande uppfattningen under filmdagarna. Nej, regissören av Suburra heter Stefano Sollima. Det finns dock en koppling till Gomorra eftersom Sollima regisserat tio avsnitt av tv-serien Gomorra som bygger på Roberto Savianos bok med samma namn (som ju även filmen bygger på).

Nåväl, med det avklarat, vad tycker jag om filmen Suburra? Svar: den är blytung. Blytung var ett ord som jag såg förekomma ofta på Twitter efter visningen när filmen skulle beskrivas. Suburra är BLYTUNG.

Precis som Gomorra är det en komplex historia. Persongalleriet är stort. Det är mycket att hålla reda på. Vi får träffa många personer på olika sociala nivåer i samhället. Politiker (givetvis korrupta), katolska präster (ja, också korrupta en del av dem), höga mafiosi, horor (givetvis med ett hjärta av guld), romska gangsters, kriminella som försöker jobba sig uppåt i leden och slutligen en festfixare utan ryggrad.

Jag får sköna The Wire-vibbar. Precis som i den serien så har det betydelse för alla vad även den som står lägst ner på samhällsstegen gör för något. Allt är sammanvävt.

Handlingen? Ja, det hela utspelas i Rom, bland politiker, präster och gangsters. Det alla påverkas av är ett lagförslag om att sanera en strandremsa. Det finns storslagna planer och alla vill få sin del av pengakakan. Steg ett är att se till att förslaget röstas igenom i parlamentet.

Blytung film. Har jag redan sagt det? Jag säger det igen, precis som Dory. Suburra är blytung. Filmens soundtrack sätter en Sicario-stämning från start. Skådisarna är strålande. Jag upplever inga problem med att man dubbat rösterna i efterhand, vilket kan vara ett ganska stort problem med italienska filmer. Nu vet jag inte hur man har gjort i just det här fallet. Kanske italienarna äntligen fattat att man inte ska göra så?

Är det en film med ett positivt budskap? Nej, men kanske med ett realistiskt budskap. Världen är skit, fast är det det vi behöver höra? Jag vet inte. Jag vet bara att jag tycker mycket om den här filmen. Den försatte mig i en sorts trans. Fotot, musiken, stämningen, desperationen, hopplösheten. Det går inte bra för nån!

Apropå musiken så återkom en låt då och då som jag verkligen gillade. Den satte en ödesmättad stämning och var en perfekt avslutning på filmen. Jag tyckte rösten på sångaren påminde om David Bowie. Lite research i efterhand visade att det var låten ”Outro” av franska M83 och tydligen är det en låt som använts ett otal gånger i diverse filmer och reklaminslag. På nåt sätt har jag lyckats missa att lägga den på minnet. Nu sitter den dock. Bäst (på att sätta stämningen) är kanske ändå ”By The Kiss”.

På Spotify finns hela filmens soundtrack som alltså består av låtar av M83.

För mig känns Suburra som en modern opera, och det menar jag alltså som nåt positivt! Blytungt var ordet.

Suburra har biopremiär på fredag 9/9 och jag rekommenderar den starkt.

Jag hade egentligen tänkt publicera den här texten nästa vecka, dagen innan premiären. Men eftersom Stockholm Filmfestival förhandsvisar den på måndag 5/9 så fick den gå före i kön. Biljetter till den visningen släpps på festivalens hemsida imorgon torsdag kl 17. Ta chansen att se den redan då!

Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer

Andra som kollat in Suburra:

Rörliga bilder och tryckta ord
Filmitch
Har du inte sett den?
Movies – Noir