Bohemernas liv (1992)
18 februari, 2022 6 kommentarer
”Happy days!” eller ”Vuxna män har roligt tillsammans”
Den här fredagen drar jag igång ett nytt litet regissörstema. Jag har en del såna här gamla texterna liggande som jag inte publicerat tidigare och jag tycker det är kul att återbesöka dem samtidigt som jag skickar upp dem på bloggen. Den här gången handlar det om finländaren Aki Kaurismäki och det blir fem filmer som ingår i temat. Jag börjar med den film jag såg först, nämligen Bohemernas liv och min text om den skrevs i juli 2005.
Aki Kaurismäki är en för mig ganska okänd filmskapare om man går efter de filmer jag har sett. Jag såg den uppmärksammade Mannen utan minne när den kom på bio men det är allt. Jag tyckte den filmen vara helt ok men inte mer än en trea. Jag blev inte helt engagerad av den trots att jag insåg att den hade både värme och underfundig humor. Den svartvita filmen Bohemernas liv utspelar sig i Paris och vi får följa tre fattiga konstnärer (en författare, en målare och en musiker) som lite av en slump blir vänner. Tillsammans försöker de få pengarna att räcka för att kunna ägna sig åt sina konstnärliga ambitioner. Målaren Rodolfo är från Albanien och blir kär i en tjej men när de ska till att flytta ihop blir han utvisad eftersom han är olagligt i Frankrike.
Det tog ett tag innan jag kom underfund med den underfundiga humorn (ehe). Kaurismäki har en egen stil med ofta ganska långsamma scener där det inte sägs speciellt mycket (sparsmakad dialog alltså). Det tar ett tag innan man anpassar sig till det. Humorn skulle jag vilja kalla för lite sträv och kärv, eller finsk kanske om ni förstår vad jag menar. Några gånger skrattade jag faktiskt rätt ut åt några klockrena repliker eller sköna scener, t ex när en av de tre tar fram en flaska sprit under ett samtal med orden ”Låt oss fukta diskussionen”. Haha, skönt. Såna där små repliker eller ögonblick dök upp då och då. De tre huvudpersonerna är sköna typer och både skildringen av deras vänskap och filmen i stort har en varm ton. Det är en film som står på den lilla människans sida.
Själva historien och hur den berättas är i grunden enkel (och lite sorglig). Just det här med enkelheten hos filmen och i viss mån hos karaktärerna fick mig att tänka lite på Akira Kurosawas filmer (min kommentar: även deras namn har ju en viss likhet). Det är nog enkelheten som gör att det tar ett tag att komma in i filmen. Man får helt enkelt låta den växa och ha lite tålamod. Det kändes som den blev bättre och bättre. Hmmm, vad ska jag säga mer…? Jo, att en av rollerna spelas av en viss Jean-Pierre Léaud som nog Harry Lime (min kommentar: en gammal filmforumkompis som var ett franska nya vågen-fan) känner till. Det är nämligen Léaud i ung ålder som förgyller Monsieur Limes avatar! Nåväl, betyget till filmen blir en stark trea pga dess sköna humor och värme. När jag sett dem kommer det recensioner av två andra Kaurismäki-filmer (I Hired a Contract Killer och Flickan från tändsticksfabriken) som SVT nyligen visat. Även Mannen utan minne visades men den hade jag redan sett så jag skippade den.
Efter att det kört ihop sig ordentligt på jobbet på sistone så har jag tyvärr inte så mycket tid eller ork att få fram en riktigt genomarbetad recension av den här fredagens decenniefilm. Vår projektledare (hej, Henke!) på jobbet har t.o.m. börjat yra om att våra sen länge godkända julsemesterdagar inte längre är godkända. Så därför blir detta en klassisk ”skjuta från höften”-recension, vilket förmodligen ändå är det bästa sättet att skriva på när det kommer till kritan. 😉
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?