Star Trek-sommar – Star Trek: The Original Series

11 juli, 2012 24 kommentarer

Jag har alltid gillat Star Trek (mer än Star Wars) och för några år sen såg jag om filmerna. Alltså inte några av tv-serierna utan de 11 filmerna, där den första kom 1979 och den senaste 2009 då J.J. Abrams rebootade alltihopa. Nu så här i sommarstiltjen så tänkte jag att det kunde passa att samla ihop mina gamla recensioner av dem. Det blir en recension per dag med ett uppehåll på en vecka då jag befinner mig ute i sommarsverige utan riktiga datorresurser. När jag recenserar filmerna så försöker jag se dem som fristående filmer men det är ju klart att det blir lite roligare om man har bakgrundsinformation om vissa saker. Vi börjar emellertid med en mjukstart i form av ett kort omdöme av originalserien som jag faktiskt äger på plastbitar (dvd alltså). ”Engage!”

****

Titel: Star Trek: The Original Series
Skapare: Gene Roddenberry
År: 1966-1969
IMDb

”Space: the final frontier. These are the voyages of the starship Enterprise. Its five-year mission: to explore strange new worlds, to seek out new life and new civilizations, to boldly go where no man has gone before.”

Detta var ett givet köp för mig då jag verkligen gillar Star Trek. Egentligen började det hela med The Next Generation när SVT visade den serien. Sen såg jag en hel del avsnitt av originalserien när femman visade dem för ett antal år sen. För mig var det en ren fröjd att nu ha alla avsnitt av originalserien. Stämningen är så skön att det bara inte finns. Kirk, Spock och McCoy är en oslagbar kombination. Spock som är till hälften vulcan, till hälften människa men som inte vill annat än att bli mindre mänsklig; McCoy som är hetlevrad och hela tiden stör sig på och gnabbas med Spock; och så Kirk som en sorts macho-medlare i mitten. Äventyren är i princip alltid av samma slag. Skeppet Enterprise kommer till en okänd planet eller stöter på ett okänt rymdfenomen. Till en början verkar alltid vara ganska ofarligt eller för bra för att vara sant (t ex om man har kommit till vad som verkar vara en paradisplanet så bara måste finnas nåt otäckt som väntar i kulisserna). Även om serien är episodisk så finns ändå en röd tråd vad gäller personernas utveckling. Intressantast är att följa Spock. Ja, jag gillar verkligen Star Trek: TOS.

Arkiverad under Drama, Recension, Science fiction, TV Tagged with , , , , , , , , , , ,

Invasion of the Body Snatchers (1978)

16 juli, 2011 16 kommentarer


Titel: Invasion of the Body Snatchers (Världsrymden anfaller)
Regi: Philip Kaufman
År: 1978
IMDb | Filmtipset

Den här rullen är en ny version av sf-romanen The Body Snatchers av Jack Finney. Den första versionen gjordes 1956 och hade en bra Kevin McCarthy i huvudrollen och min recension av den hittas här. McCarthy dyker roligt nog upp här igen i en liten cameo som en panikgalning som skriker om att ”De kommer, de kommer!”. Well, det visar sig ju att han inte var speciellt galen.

Huvudpersoner är Matthew (Donald Sutherland) och Elizabeth (Brooke Adams) som båda jobbar på San Franciscos Hälsovårdsmyndighet. Och, japp, de får ett allvarlig hälsoproblem på halsen, nåt betydligt värre än råttlort i fonden på en restaurang. Den som först märker att nåt är fel är Elizabeth vars slöfock till man plötsligt ska på ett möte istället för att se på slutspelet i NBA. Japp, nåt är definitivt fel. Elizabeth är inte ensam. Fler och fler påstår att de inte känner sin man eller fru, att det i själva verket inte är samma person.

Bitvis infinner sig en viss b-känsla, främst i vissa av skräckscenerna, men det är en charmig sådan. Den utsatta känslan när man inte vet vem man kan lite på får man till ganska bra. Främst i inledningen har man använt sig av konstnärligt foto och udda musik för att få fram paranoia-känslan. Stadens människor ersätts gradvis av kopior som är känslolösa överlevnadsmaskiner. Det var kul att se Leonard Nemoy som torr psykolog. Och så Jeff Goldblum, ung och väldigt smal, som snackig författare. Jag gillade även Veronica Cartwright som ju även dök upp i Alien året efter. Hon har ett nästan jobbigt sätt att spela rädd och panikslagen. Alien har ju för övrigt samma tema, en utomjordisk varelse utan känslor som helt är inriktad på att överleva.

Man har inte grävt så djupt i det här med hur det är att förlora sina nära och kära men ändå på ett sätt ha dem kvar. Här kan man dra paralleller till Stephen Kings Jurtjyrkogården eller John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda. Filmen är mer en ren skräckthriller. Stämningen påminner även ibland om Soylent Green där det istället för Sutherland var Charlton Heston som sprang omkring och gömde sig och samtidigt upptäckte märkliga fabriker.

3/5

PS. Apropå Veronica Cartwright och det där med att spela rädd på ett jobbigt sätt så finns det en kvinnlig skådis som excellerar i den konsten i en viss film: Shelley Duvall i The Shining. Men kan du lugna ner dig människa, ja jag vet att du har en galen Jack Nicholson efter dig men… snälla. 😉

PPS. Det finns förresten ytterligare två remakes på den här historien: Body Snatchers (1993) och The Invasion (2007). Bli inte förvånad om det dyker upp recensioner av dessa också.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Nyare inlägg →