Wild at Heart

6 december, 2011 17 kommentarer


Titel: Wild at Heart
Regi: David Lynch
År: 1990
IMDb | Filmtipset

Nyligen här på bloggen så postade jag ett gäng inlägg där jag recenserade Twin Peaks och framförallt några av David Lynchs filmer. Anledningen till att jag samlade ihop dessa inlägg var egentligen att jag för ett tag sen hade sett Lynch-filmen Wild at Heart och därför ville jag samla ihop allt i ett litet Lynchigt paket. Fast grejen var ju att jag alldeles glömde av just Wild at Heart som var tänkt som ”den stora avslutningen”. Så den recensionen kommer nu.

Mja, jag är något besviken. Den där känslan vill aldrig riktigt infinna sig. För all del, det finns en del klassiska Lynch-scener. Som t ex fågelmannen som inte gillar duvor. En fullkomligt bisarr scen.

Men jag känner aldrig riktigt för nån av karaktärerna, varken Sailor eller Lula. De är mest jobbiga. Jag vet inte varför men när jag ska tycka att det är charmigt med dessa två så tycker jag mest de är lite irriterande (om jag ska vara snäll). Jag vet inte om man ska tycka att det är nåt coolt med Sailors karatekickdans t ex. Jag säger: inte coolt.

När jag ser filmen så finner jag mig sittandes i väntan på att det ska bli så där mystiskt läskigt som i Twin Peaks, Lost Highway eller Mulholland Drive men det blir det aldrig. Så då försöker jag bara njuta av filmen ändå och mot slutet blir det bättre och bättre. Jag älskar t ex hela sekvensen vid bankrånet i slutet. Dessa scener är helt underbara, som t ex hunden som var sugen på den där handen. Typiskt Lynch och helt underbart.

Bobby Peru är en välkänd karaktär som gör entré i slutet i Willem Dafoes skepnad och han höjer filmen en aning. Vi får även se välkända Lynch-skådisar i form av Sheryl Lee, Sherilyn Fenn, Grace Zabriskie, Jack Nance och property master (rekvisitör) är Frank Silva aka BOB.

Jag inser efter ett tag att jag nog inte har sett filmen tidigare, vilket jag var helt säker på att jag hade gjort. Istället har jag förväxlat den med True Romance och det är delvis därför som jag liksom inte fattat att det faktiskt är en Lynch-film. Jag har sett Wild at Heart som en film i regi av Tony Scott.

En scen som ger mig riktiga och därmed bra Lynch-vibbar är den med Harry Dean Stanton och Grace Zabriskie. Den är underbart sjuk med ett äckligt ljudspår. Men filmen som helhet kan jag inte ger mer än en trea.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Inland Empire

29 november, 2011 5 kommentarer


Titel: Inland Empire
Regi: David Lynch
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Ah, varför inte fortsätta med lite fler David Lynch-filmer. Vi går direkt på hans senaste riktiga långfilm. Frågan är om det är hans sista också? Imorgon kommer ett kort omdöme om tv-serien Twin Peaks.

Vad fan. Vad ska jag skriva om Inland Empire, förutom att jag gillade den? Ok, jag gillade den. Varför? Jo, eh, bl a för att det var en förvirrande resa som snurrade runt runt, och bet sig själv i svansen fler gånger än jag har sett på en bioduk. Laura Dern är sjukt bra. Utan henne hade den möjligtvis inte varit värt en fyra. Dern gör rollen som den aspirerande (möjligtvis lite åldrande) filmstjärnan som får chansen till stjärnglans då hon får den kvinnliga huvudrollen i en ny tv-serie. Nånstans på vägen så tappar Nikki dock kontrollen över vem som är Nikki och vem som är den rollfigur, Susan, som hon spelar. Åtminstone så tappar jag kontrollen. Frågan är om Lynch har den. Det spelar egentligen ingen roll. Det är resan som är målet, den här gången.

Inland Empire är egentligen en konstfilm, en sån där videoinstallation som man kan se på Moderna Museet (jag minns fortfarande Paul McCarthy med obehag). He, kul att den visas på bio, och kul att den funkar som en nästan tre timmar lång film. Vissa scener är underbara, eller bara underbart konstiga. Som t ex scenen med en kvinna i ett förhörsrum som säger att hon snart kommer att döda någon med en skruvmejsel. Känslan, stämningen, den bisarra humorn, obehaget som Lynch förmedlar; shiiiit – för att citera valfri svart polis eller politiker från The Wire. Kanin, kanin, strykjärnskanin.

Nånstans så stör jag mig lite på att Lynch fått fullständigt dille på det här med digital video. Det blir inte lika snyggt som med klassisk fotografisk film. Det känns det lite blaskigt, till en början. Jag vänjde mig dock ganska snabbt. Med Lynch vid rodret så är det snyggt även fast det är fult. Det är inte glassigt snyggt, men estetiskt tilltalande (doh). Nåväl, den här recensionen är förmodligen lika förvirrande som filmen, och det känns väl passande. Jag klottrade bara ner några lösryckta tankar om filmen. Och då blir det förvirrande. Eftertextsscenerna gillade jag. Slut.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Nyare inlägg →