Hellboy

Titel: Hellboy
Regi: Guillermo del Toro
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Då fortsätter vi Guillermo del Toro-festivalen med den första Hellboy-filmen.

Ytterligare en i raden av serietidningsfilmer men inte Marvel utan denna gång är det Dark Horse Comics som står för förlagan (information för kalenderbitarna). Hellboy (Ron Perlman) är den något annorlunda hjälten som föds i slutet av andra världskriget när han, hjälpt av nazister som vill förgöra jorden, anländer till vår värld från en annan dimension. I stället för att hamna i händerna på nazisterna tas han om hand av en viss Professor Broom (John Hurt) och växer upp till att bli demonjägare inom en hemlig avdelning på FBI. Nu är nazisterna tillbaka igen, återigen ledda av ingen annan än den mytomspunna munken Rasputin, för att öppna portalen till demonvärlden för att släppa lös de onda monster som där vilar. Muhahaha.

Haha, vilken soppa! Och det är inte en soppa på en spik utan snarare en handfull. Vad har vi? Jo, vi har en hjälte som är en röd halvdjävul som slipar ner sina horn för att passa in, en filosofisk, tankeläsande korsning mellan fisk och människa, en odöd nazistzombie med gasmask som dessutom är en rackare på knivfäktning, en rysk galen präst/mystiker vid namn Rasputin, samt en tjej (som dessutom Hellboy är olyckligt förälskad i) med förmåga att förvandla sig till en mänsklig majbrasa på beställning. Kan det misslyckas? Nä, faktiskt inte. Jag kan inte låta bli att bli underhållen. Dessutom är Hellboy själv en ganska sympatisk och bångstyrig hjälte som droppar enradare i en fart som jag inte hört på länge.

Filmen passade perfekt en kväll när jag var lite seg i huvudet efter en lång arbetsdag. Jag kände inte för förmodligen bättre filmer som t ex The Machinist eller Maria Full of Grace (andra filmer som var aktuella vid den här tiden, min kommentar) som jag funtade på att hyra. Nä, det fick bli Hellboy i stället.

Nu fanns det ju saker som var sämre i filmen. Efter ett tag började det som var bra i filmen tryckas undan av ganska tråkiga datoranimerade actionsekvenser. Jag tyckte t ex de där helveteshundarna var ganska tråkiga. Sen hade vi den helt onödiga karaktären John Myers (ung FBI-agent som blir Hellboys ”assistent”) spelad av en urtråkig tönt helt utan karisma (Rupert Evans). Han tillförde nada. Trots att filmen stack ut en del, så kändes den ändå bitvis som ett actionspektakel av den vanliga förutsägbara sorten — men den är ändå hästlängder bättre än t ex den genomusla Van Helsing. Om jag hade sett filmen vid ett annat tillfälle hade den kanske fått underkänt, men nu tyckte jag fördelarna övervägde.