Hodejegerne

HuvudjägarnaTitel: Hodejegerne
Regi: Morten Tyldum
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Aksel Hennie (hmm, är det så att de inte använder x så ofta i norskan?) spelar här en headhunter som genom sitt jobb får reda på var det finns dyrbara tavlor att stjäla. För att försörja sin fru, som är dyr i drift, så ägnar han sig nämligen åt konststölder. Så efterhand kan man säga att just den där stölden hos en av hans klienter, spelad av Nikolaj Coster-Waldau, var kanske den som Hennie skulle ha avstått ifrån.

Alltså, det här är en film som jag har hört nämnas i ganska många amerikanska filmpodcastar som jag lyssnar på. Det är en film som de flesta verkar gilla. Det ska vara ett exempel på scandi crime-vågen och dessutom en del av ett norskt filmunder. För mig är det en trevlig film men inget som ger ett bestående intryck och inget jag tycker visar att det finns ett norskt filmunder. Det kanske finns ett norskt filmunder men jag tycker inte den här filmen visar det.

Det var kul att se Aksel Hennie från Max Manus igen. En annan positiv sak, hur konstigt det än kan låta, är att det förekommer en riktig skitscen som faktiskt fick mig att vrida mig av avsmak i soffan, haha. Historien känns lite för fantastisk och mycket av filmen är en enda stor logisk lucka. Däremot tyckte jag polistvillingarna funkade riktigt bra.

3/5

PS. Fotbollsspelaren numera tränaren Jesper Blomqvist (skönt klipp) och Nikolaj Coster-Waldau. Lika som bär!

Jesper Blomqvist Nikolaj Coster Waldau

Max Manus


Titel: Max Manus
Regi: Joachim Rønning & Espen Sandberg
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Max Manus är historien om den norska frihetshjälten med samma namn som filmen som kämpade som frivillig i finska vinterkriget och som sen blev motståndsman när tyskarna ockuperade Norge under andra världskriget.

Det är en ganska klassisk spion/motståndsrörelsefilm. Det förekommer vissa direkta krigsinslag då Max minns tillbaka på vissa händelser i vinterkriget. Annars handlar det mest om sabotage, att placera ut bomber på tyska skepp i hamnen. Historien går lite i cirklar. Max åker i hemlighet till Skottland för att bli utbildad, sen tillbaka till Norge, utför sabotage, flyr till Stockholm, tillbaka till Skottland och sen ett nytt sabotage.

De två första tredjedelarna är helt ok men det bränner aldrig till. En sak jag inte kunde låta bli att tänka på var händelserna i Norge i somras. Jag satt och fundera om Breivik var ett fan av Manus och att han tyckte att han gjorde nåt liknade själv.

Av nån bisarr anledning så finns det alltid en sorts mysighetskänsla i den här typen av filmer. Nazister, motståndsmän, elaka Gestapo-officerare, förhör och tortyr. Lite märkligt men så är det. Det infinner sig en viss matinékänsla.

Gränsen är en film med en hel del likheter. En skillnad är att Max Manus till största delen utspelas i Oslo och det förekommer i princip inte några krigsscener. En del av handlingen äger även rum i Stockholm som ju var en fristad för många. En sak jag tänkte på under filmens gång var Sveriges roll under kriget. Man kan ju hävda att Sverige var fegt som höll sig utanför och det kan stämma. Men en positiv sak med det var att man kunde använda Sverige som en fristad dit man kunde fly och sen komma vidare till andra länder, en sorts sambandscentral.

Filmen är gjord efter en amerikansk och ganska svulstig mall men jag tycker det funkar. En anledning till det är att känns som att produktionen har haft en hyfsat stor budget. Några effekter har emellertid brister som t ex sprängningen av skeppet Donau som man bara får se resultatet av och det såg inte speciellt bra ut. En sak som jag tyckte var intressant var att man inte väjde för Max ”sämre” sidor, främst då hans sprit- och nervproblem. Det blir godkänt till Max Manus men inte mer. Fiffi gillade filmen mer än jag gjorde medan Sofia tyckte ungefär som jag.

3/5