Kill List

Det blir bara ett stycke text om den här filmen. Den är nämligen inte värd mer än så. Voddler bjöd på en förhandsvisning av den brittiska skräckrullen Kill List. Början av filmen bjuder på brittisk socialrealism. Jay (Neil Maskell), en familjefar som har krigat i Irak kommer hem till vardagens England, får inte jobb, grälar med sin fru om pengar, hoppar på militärkompisens erbjudande om att bli yrkesmördare. De båda får en lista med folk som de ska ha ihjäl, en Kill List som de kommer att ångra att de nånsin fått. I början av filmen så hördes plötsligt svenska. Jag tänkte att ”vafan hände nu, blev filmen plötsligt dubbad på svenska?!”. Men det var bara Jays fru (som spelas av svenskfödda MyAnna Burling) som ringde hem till sin svenska mamma för att prata av sig.

Ok, det blir ett stycke till. 😉

Som sagt, det var socialrealism i början. Sen övergår filmen till att vara en våldsthriller och här ett tag är filmen på väg i rätt riktning. Musiken eller snarare ljudbilden är bra. Fram till en halvtimme kvar så fanns det hopp men när det dyker upp sektmedlemmar i en skog bärandes på facklor och iklädda endast en ansiktsmask av hö så… nej, snälla. Mot slutet urartar tyvärr det hela till en soppa. Det är Stanley Kubricks Eyes Wide Shut körd genom en smutsig brittisk tesil och sen utblandad med magic mushrooms. Ungefär så avslutas rullen. Det var intressant att se filmen men poängen med den går mig fullständigt förbi? I slutet visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag satt skrattandes och sa ”nehehehej nehehehej nehehej nej nej nej nej”. Vilket fiasko, vad i helvete fick den här filmen för sig vilken väg den skulle ta? Det blev fel väg. Slutintrycket är en tråkig och nästan deprimerande känsla.

Om du vill kolla upp om jag är helt ute och cyklar när det gäller betyget så finns filmen att se hos Voddler. Se den på egen risk.