Akira

Titel: Akira
Regi: Katsuhiro Ôtomo
År: 1988
IMDb | Filmtipset

Dags för ytterligare en gammal anime-recension och den här gången blir det INTE om en Studio Ghibli-film. Akira är en film som möjligen tillsammans med Ghost in the Shell startade en animevåg i västerlandet långt innan Miyazakis Spirited Away.

Akira handlar om… ja, det är inte helt lätt att förklara. Jag tror att det kan vara bra att se den här filmen, som ju bygger på en manga-serie, efter att ha tagit reda på lite om bakgrunden så man får en sorts ramhandling. Nu kastas man rakt in i historien och det är lite svårt att förstå vad som händer. Vi befinner oss i alla fall i Neo Tokyo år 2018, 30 år efter det tredje världskriget. Kaneda och Tetsuo är med i ett motorcykelgäng och efter en olycka blir de indragna i ett hemligt militärt projekt (kallat Akira, eller namnet Akira förekommer i alla fall ofta). Tetsuo blir kidnappad och utsatt för mystiska experiment som påverkar hans hjärna. Kaneda träffar en underjordisk motståndsgruppp och försöker tillsammans med dem avslöja och stoppa vad som pågår. Typ.

Jag gillade den här filmen från början, trots att jag inte riktigt fattade allt. Stämningen är skönt postapokalyptisk (jag gillar oftast sånt) och Neo Tokyo är otroligt bra animerat – vilket detaljrikedom! I filmen dyker i början några barn upp som verkar ha parapsykologiska krafter och dessutom ser de ut som 90-åringar i ansiktet. En är jagad av militärer som tar hjälp av de andra två, och en åker dessutom omkring i en minisvävare. Eh, vad är det som pågår? Ja, det tog ett tag att få ihop alla ledtrådar och det hjälpte dessutom att efteråt titta lite på en making of-film som fanns på dvd:n (bl a fick man reda på varför ett av barnen åker omkring med sitt minitefat), men det mesta föll på plats. Allt eftersom filmen pågår så förstår man också, eller anar, varför de ser så gamla ut i ansiktet.

När det gäller animeringen så är det så snyggt det kan bli. Av de animefilmer jag har sett hittills så måste jag säga att jag föredrar dem där man endast använder klassisk animering och inte klassik animering blandat med datoranimerat, om man alltså bara ska se till just animeringen. Jag tycker det ”skär sig” lite grann när man blandar dessa två tekniker. Sen är det ju i och för sig så att man blir väldigt imponerad när man inser vilket jobb som har lagts ner för att göra en film som Akira, där allt är gjort för hand. Det är sanslöst. Jag gillar även själva tecknarstilen, bl a har man fått till explosioner och rökmoln på ett väldigt snyggt sätt. Det ser nästan ut som om en explosion liksom är ett levande väsen som sväller och rör på sig. Mycket snyggt. Actionsekvenserna som på motorcykel genom ett nattligt Neo Tokyo är snygga (i brist på andra ord, sorry) och välgjorda. Det är bara att njuta.

Om man jämför med den förra anime-filmen jag såg, Metropolis, så är de två väl ungefär lika snygga och tecknarstilen är väldigt lika. Skaparen av Akira-mangan är samma snubbe som skrev manus till Metropolis för övrigt (vet dock inte hur mycket av själva tecknarstilen i Metropolis han ligger bakom). Även historien och miljöerna är likartade; det handlar om hemliga projekt där människan i viss mån försöker leka gud, vi ser ett samhälle i uppror med underjordiska motståndsgrupper, och det utspelas i liknande framtida gigantiska städer. I fokus finns även en oskyldig karaktär som får obegränsade krafter. Ytterligare en likhet är ju sluten, som båda är vackra, explosionsartade och skumma (eftersom man inte riktigt förstår vad som händer)…

…och för att fortsätta jämförelserna så gillar jag just sluten i de bägge filmerna. Slutet var det som räddade Metropolis från ett sämre betyg. I övrigt så är ju Akira bättre. När det gäller miljöerna så är de väl lika bra tecknade, men jag tycker karaktärerna är bättre i Akira. I Metropolis kändes vissa karaktärer överdrivna och jag fick barnfilmskänsla. I Akira är de lite hårdare, mer verklighetstrogna och råare på nåt sätt. I Akira slipper man också de lite barnsliga sekvenser som finns i Metropolis. En annan sak som är betydligt bättre i Akira är musiken – man slipper alltså den jobbiga jazzmusiken som man av nån anledning har valt att använda i Metropolis.

Hmm, det här blev ju nästan en Metropolis vs. Akira, haha. Ja, det hela utmynnar i alla fall i att Akira är den bättre filmen och den får en svag fyra.

Jag måste bara tillägga att det fanns en scen som jag gillade speciellt mycket. Det är när Tetsuo hallucinerar på sitt rum och några leksaker får liv. Leksakerna bildar sen större formationer i form av bl a en gigantisk nallebjörn. Svårt att förklara kanske men det var riktigt effektfullt och häftigt gjort.

4-/5