Film noir-fredag: Du rififi chez les hommes

6 januari, 2012 6 kommentarer


Titel: Du rififi chez les hommes (Rififi)
Regi: Jules Dassin
År: 1955
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Det här tycker jag är ett typexempel på en sån där film som hyllas för att den är stilbildande och en föregångare inom en viss genre. Sen när man ser filmen i fråga så brukar man inte alltför sällan bli ganska besviken. I just det här fallet är det heist-filmen det handlar om.

I Rififi möter vi gammeltjuven Tony (Jean Servais) som just kommit ut från ett fängelsestraff. Två kompisar från förr försöker få med honom på en ny kupp men Tony som känner sig gammal tvekar. Men när han upptäcker att hans f.d. flickvän Mado (Marie Sabouret) är otrogen med ett slemmo så ångrar han sig och tar kommandot över stöten. Till sin hjälp har de även en italiensk kassaskåpsexpert (spelad av regissör Jules Dassin själv).

Mjaha, inte helt oväntat så var det inte fantastiskt bra, även om det är långt ifrån dåligt. Skådisen Jean Servais gjorde en speciellt insats. Hans rollfigur känns både bräcklig och brutal, en lite märklig kombination. Inledningen av filmen var ganska ospektakulär och tråkig. När så den långa dialoglösa scenen under själva stötet kom så blev filmen bra, intensiv och svettig, och det höll i princip i sig resten av filmen.

Kvinnorna i filmen är inte några femme fatales utan bara bifigurer i handlingen vilket sänker betyget. Jag gillade slutet med bilfärden. Musiken och klippningen gav här en desperat domedagskänsla och dessa scener kändes som poesi. Slutomdömet blir att filmen känns lite daterad. Jag tycker den här typen av film nog har gjorts bättre senare. Nu kan jag dock på rak arm inte komma med några bra exempel, haha.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: Night and the City

11 november, 2011 6 kommentarer


Titel: Night and the City (Natten och staden)
Regi: Jules Dassin
År: 1948
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Trots att Stockholm Filmfestival har inletts så kör vår vanliga fredagstradition med en film noir. Den här gången stiftar vi bekantskap med Richard Widmark och återser vår gamla vän Gene Tierney från Laura. Gene kommer återkomma senare.

Richard Widmark spelar skojaren Harry Fabian som drömmer om den stora chansen som på nåt sätt ska komma. Medan han väntar på den chansen så jobbar han åt klubbägaren Nosseross (Francis L. Sullivan) med att lura rika företagsledare till klubben. På klubben jobbar också Harrys flickvän Mary (Gene Tierney) som en sorts glädjeflicka. Harry tror den stora chansen ska bli verklighet när han av en slump träffar och blir vän med den gamle grekiske brottaren Gregorius (Stanislaus Zbyszko). Gregorius är nämligen far till den hänsynslöse Kristo (Herbert Lom) som styr brottningsscenen i London. Harry tror nu han ska kunna ta över.

Richard Widmark är väldigt bra i filmen som en man som inte litar på sig själv, som inte kan slappna av, vilket bl a gestaltas mha ett hysteriskt sinnessjukt skratt. Widmark, och en del andra personer i filmen kan inte har inte viljestyrkan att ta den jobbiga vägen. Om en chans ges så blir det den enkla vägen. Man kan spendera massor med energi men bara för de enkla lösningarna. Det var riktigt plågsamt att se ibland. De flesta av huvudpersonerna i filmen är av samma skrot och korn, t ex klubbägaren Nosseross fru Helen (Googie Withers) som i det dolda smider planer. Filmens goda själ är väl Harrys flickvän Mary som alltså spelas av Gene Tierney från Laura.

Efter att ha sett extramaterialet på dvd:n kände jag en stor sympati med regissören Jules Dassin. Dassin blev svartlistad av Hollywood pga sina politiska åsikter vilket är den främsta anledningen till att han inte fick göra så många filmer. Night and the City var den sista film han hann göra innan det var kört för hans del i Hollywood. Nu hade han ändå en fortsatt karriär utanför Hollywood med bl a Rififi men det är ändå tråkigt. Under 60-talet mattades kommunistparanoian av en aning och Dassin gjorde något av en comeback (bl a med Topkapi). Night and the City är en bra film men inte lika bra som The Naked City av samme regissör. Den känns inte riktigt lika genomtänkt vilket blir förståeligt när man får reda på hur snabbt den gjordes (pga av att pengarna kunde dras in vilken minut som helst i och med Dassins svartlistning).

Men Night and the City är en bra noir eftersom människan är i fokus. Hon, människan alltså, har liksom tappat det som är viktigt och försöker leva livet mha snabba fixar. Det kan funka ett tag men inte i längden vilket huvudpersonen Harry får uppleva. Allt verkar lösa sig men det är en akt på slak lina. Allt hänger på att Harry kan lita på vissa personer. Men varför ska de plötsligt lita på honom då han för det mesta försökt blåsa dem? Förutom själva historien så är filmen snyggt fotad i äkta London-miljöer. Sen är alla scener med Stanislaus Zbyszko som den gamle brottaren Gregorius mäktiga eftersom Zbyszko som person känns mäktig. På gränsen till fyra blir slutbetyget till filmen.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: The Naked City

23 september, 2011 2 kommentarer


Titel: The Naked City (Storstad)
Regi: Jules Dassin
År: 1948
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Första filmen av Jules Dassin i film noir-temat blir det den här fredagen. Och kanske är det just Dassin som återupprättar film noir-genren en aningen för min del. Jag har ju kanske varit lite tjurig på sistone gentemot filmerna i temat. Den senaste filmen som fick en fyra var Scarlet Street som jag skrev om i början av augusti. Men nu är det dags för en fyra igen. Ytterligare två Dassin-filmer kommer förresten dyka upp framöver. 

Ah, fan vet om jag inte börjar kapitulera inför den käcka stilen som fanns inom mycket av amerikansk film från 40- och 50-talen. Fast en skillnad med filmen jag just sett — och uppskattat — kan vara att den inte var käck på ett för mig jobbigt sätt utan istället bara var mysig. Och detta trots att den handlade om en mordutredning. Just denna blandning är i och för sig nåt som jag stört mig på i några av de noir-filmer (eller noir-liknande filmer) jag sett under den senaste tiden. Det ska vara rått och svart men nånstans blir det ändå så där jobbigt klämkäckt och då faller filmen för mig.

Så, vad var skillnaden med The Naked City? Jo, filmen har en lite egen dokumentär känsla. Den handlar om New York och om vad som händer när det sker ett mord. Filmen tar på sig rollen av ett betraktande öga, ett relativt objektivt öga. Trots den betraktande stilen så är filmen ändå mysig. Till det bidrar myskommisarien (spelad av Barry Fitzgerald) som utreder mordet. Till sin hjälp med fotarbetet, som de uttrycker det i filmen, har han helyllemannen Frank Halloran (Don Taylor).

En detalj i filmen som jag tyckte var lite lustig, för att inte säga uppseendeväckande, var att Frank uppmanades av sin fru att slå sin son efter att denne gått över Den Stora Vägen helt ensam och utan tillåtelse. Frank tyckte dock att detta bara visade att hans son var en framåt grabb och försökte hitta på ursäkter till att skjuta upp agan. Frank räddas av gong-gongen då kommisarien ringer och behöver hans hjälp. Well, jag antar att det var allmänt accepterat med barnaga på den här tiden. I vilket fall så är det ett exempel en sån där grej som gör det intressant att se äldre filmer.

Utredning går sin sakta gång utan att egentligen nånting spektakulärt händer. Nånting skumt är man dock på spåren då det visar sig att en av de personer som polisen förhör är en patologisk lögnare. Mot slutet får vi en spännande jakt när mördaren sakta ringas in. Det jag uppskattar mest med filmen är nog att få se miljöerna i New York vid den här tiden. Folklivet, affärerna, tunnelbanan, osv. Och sen var mysfaktorn hög utan att det för den skull blev töntigt. En svag fyra blir det till slut.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , ,