Mean Creek (2004)

4 februari, 2022 2 kommentarer

Dags för ytterligare en gammal text om en film jag såg på Stockholm Filmfestival 2004. Som jag skrev i det korta inlägget om Puteri gunung ledang så blev alltså detta års festival något av ett fiasko. Jag hann bara med fyra filmer men det positiva var att jag såg åtminstone en bra film: Mean Creek. Jag nämner i texten att de unga skådisarna kommer bli stjärnor i framtiden. Well, vilka har vi i rollerna då? Ja, mest känd är väl lillbrorsan Rory Culkin. Och så har vi Josh Peck som fyra år senare dök upp i The Wackness. De andra skådisarna har jag dålig koll på men fyra till har i alla fall egna Wikipedia-sidor…

Oj, oj, oj, äntligen en positiv överraskning. Detta var en film som jag valde för att den liksom passade i tid och det var ett bra val visade det sig. Den är riktigt stark men samtidigt skrattade jag några gånger. Ja, det där med humorn, det var främst i början. Sen blir filmen ganska mörk när en grupp ungdomars lojalitet prövas och deras mörka och rädda sidor visar sig. Alla skådisar gör strålande, träffsäkra och trovärdiga porträtt. Jag kände att ”dessa unga skådisar kommer nog bli stjärnor i framtiden”. Se den när den kommer till Sverige, för det gör den väl? (Min kommentar: ja, det gjorde den faktiskt, i september 2005.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2004 Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Wackness

16 april, 2013 8 kommentarer

WackTitel: The Wackness
Regi: Jonathan Levine
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Igår skrev jag om Warm Bodies av Jonathan Levine och regissörens namn klingade bekant. Det visade sig att han även låg bakom bl a 50/50 (som jag inte har sett) och The Wackness (som jag har sett och gillat). Följaktligen kommer här min recension av The Wackness som jag skrev i augusti 2009.

The Wackness är en film om sån där sommar där allt händer. Då man både hinner ha tråkigt och uppleva en massa. New York-bon, outsidern, hiphopnörden och marijuanaförsäljaren Luke har något av en drömsommar. Bl a spenderar han en helg vid stranden med en dotter, Stephanie (Olivia Thirlby), till en av sina ganjakunder. En helg som nästan är för bra för att vara sann kändes det som. Den där kunden spelas förresten av Ben Kingsley som inte direkt var lik Gandhi här (min kommentar: påminner mig om jag måste se Sexy Beast). Luke spelas klockrent av Josh Peck som var med som mobbat fetto i sevärda flodrullen Mean Creek (2004). Det är ganska otroligt vad han har gått ner i vikt även om man kan ana lite lönnfett så här fyra år senare.

Av den musik som spelas i filmen så har jag åtminstone hälften på cd (min kommentar: det var platta runda plastskivor som man använde förr i tiden)! Grym rap från hiphopens guldera. Jag önskar bara att de hade spelat nån låt med Public Enemy. Fast deras musik passar kanske inte riktigt in i filmens lite tillbakalutade stämning (och PE var som bäst några år innan ’94 då filmen utspelas). Tyvärr var volymen på musiken mixad alldeles för lågt. Det var för lågt även när det inte var nån dialog samtidigt utan bara en sekvens med musik. Samtidigt blev det nästan överdoserat med bra hiphop. Varje scen inleddes med en låt och det blev nästan för mycket (min kommentar: samma sjukdom som Warm Bodies led av, skillnaden här är att musiken är bra). Bästa scenen, där Peck får visa att han är en riktigt bra skådis, tror jag var när han vid ett tillfälle skäller ut Steph i en telefonsvarare. Jag är tvungen att ge filmen en fyra.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , ,