It (2017)

Jag kände att det var dags att se den… eller Det. Stephen King (eller Steffen King som mina föräldrar envisas med att uttala hans namn) är ju trots allt min favoritförfattare.

Jag var förberedd på drypande 80-talsnostalgi. Filmmakarna hade ju gjort det smarta och förlagt denna den första delen (för jag antar att det kommer en uppföljare) till 80-talet. I boken utspelar sig ju ”barn-delen” på 50-talet.

Nja, det här var ju inte speciellt bra. Det hela är för snabbt berättat. Jag hinner aldrig vila i nån av rollfigurerna. Det känns hoppigt, ryckigt, som att man bara bockar av de delar i handlingen som man valt att ha med från boken, snarare än att filmen bygger på ett helgjutet manus som håller ihop på egen hand.

Mike Hanlons rollfigur (den svarte killen) har nästan skrivits bort helt. I Kings tegelsten är det ju han (åtminstone som vuxen) som gjorde all research om Det, jobbade på biblioteket osv. Här är det istället den korpulente Ben som är biblioteksnörden. Fast det kanske han var i boken också som barn. Jag minns inte.

Hon som spelar Bev, Sophia Lillis, är perfekt castad, och rollfiguren Bev känns som den tjej som jag minns från boken. Men i filmen känns det samtidigt lite för mycket som nördiga pojkar som sätter en tjej på piedestal och betraktar henne som om hon kom från en annan planet. Och sen har vi ju Chüdritualen… ja, fast den hade filmmakarna vett nog att skriva bort från manus.

Det jag gillad mest med filmen är scenerna mellan ungarna, hur de spenderar sin sommar i the barrens eller vid stenbrottet för att bada. På Twitter beskrev jag filmen så här: ”Nånstans i Stephen King-filmatisering IT så döljer sig en Stand by Me.” Och, ja, jag håller med mig själv. Det handlar om kids som upplever en magisk sommar men sen sprids för vinden i slutet av augusti. It är som Stand by Me om man tar bort de rena skräckinslagen.

Och när vi ändå är vid skräckinslagen så var just dessa filmens svaghet. Det är för många scener där Snåljåp visar sig i nån skepnad för de olika barnen. Det fanns liksom inget som länkade samman dem med resten av filmen utan de känns bara staplade på varandra. Och de var aldrig skrämmande och det är väl ett minus i en skräckfilm.

Hur var det med den drypande 80-talsnostalgin? Att jag antydde att denna nostalgi skulle vara nåt negativt beror inte så mycket på att jag inte gillar 80-talsnostalgi i sig utan snarare på att jag börjar bli aningen less på att det ska förekomma överallt. I just It tyckte jag inte den dröp speciellt mycket, i alla fall inte så att det störde.

Avslutningsvis får jag säga att jag gillade när lille George, vars bror i filmen heter Bill, blir bestört när hans båt (som Bill just gjort) försvinner ner i en avloppsbrunn, och konstaterar:

”Bill’s gonna kill me!”.

Ja, han vet inte hur rätt han har…

Mina tankar om miniserien It från 1990 hittas här. Jag ser att jag nämnde Stand by Me som referens redan då.