Bänken (2000)

Som jag skriver längst ner i PS:et så är Bänken den första delen i Per Flys trilogi om de danska samhällsklasserna. Jag återkommer om en vecka med min gamla text om Arvet och avslutar sen det här lilla temat med att för första gången titta på och skriva om Dråpet. Min text om Bänken skrevs i mars 2006.

Det här är filmen som jag i Filmtips på TV-tråden (min kommentar: en tråd i ett filmforum som jag frekventerade i ett annat liv) lite ironiskt beskrev som en film om ett par lodare som sitter på en bänk. Och mycket riktigt: en stor del av handlingen tilldrar sig på en bänk där en grupp alkisar samlas för att öla när de tar en av många raster från sitt ”ALU-jobb”. En av alkisarna är Kaj, spelad av Jesper Christensen, som en dag upptäcker att hans dotter som han inte sett på 19 år flyttat in i en lägenhet nära där han själv bor. Den närmsta tiden blir minst sagt omtumlande, både för Kaj och dottern.

Vilket satans knytnävsslag den här filmen var! Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta men jag fick en gripande, sorglig men bitvis rått rolig film och dessutom en makalös skådespelarinsats i form av Jesper Christensen som gör alkisen Kaj på en sanslöst trovärdigt sätt. Skakande, minst sagt. Egentligen är det karaktären Kaj som gör hela filmen. Han är en sån där figur som man bara inte kan låta bli att gilla – envis, tjurskallig, rädd (för ansvar), gnällig och dumstolt men ändå med ett hjärta av guld nånstans under den där alkisytan. Ja, jag gillade honom direkt, som när han konstaterar att han fan själv ska bestämma när han ska dricka sin öl!

Filmen har ett skönt ljudspår med ett trevligt stycke som spelas då och då, även mitt i riktigt jobba scener. Det här gör att den där riktigt mörka och jobbiga känslan liksom hålls undan av nån sorts ljusare syn på livet trots svårigheterna som gestaltas i filmen. De saker som tas upp i filmen kan man (i alla fall jag) ta till sig och sätta in i sitt eget liv. Det kan t ex handla om förhållandet mellan kompisar där t ex en alltid ska bestämma men där till slut ”sidekicken” får nog och gör uppror. Men när det verkligen gäller så är man ändå vänner.

Samspelet och hela historien mellan Kaj och dottern är starkt och det är rörande att se när Kaj, som är f.d. kock, ska skärpa till sig (get his shit together) och bjuda på middag. I filmen finns dessutom några andra riktiga psycho-karaktärer som görs av riktigt bra danska skådisar. Det finns nån sorts naturlig lätthet i deras rörelser och dialog (som ibland kan saknas i stela svenska filmer). Samtliga skådisar är klockrena. Den här filmen om några danska lodare som sitter på en bänk rekommenderar jag starkt!

PS. Bänken är den första delen i en trilogi om de danska samhällsklasserna av regissören Per Fly. De följande är Arvet och Dråpet vilka jag ska försöka se framöver.