#SFF14: Wild (2014)
2 december, 2014 4 kommentarer
Sista filmen ut för min del under årets festival blev inte ett coming of age-drama utan istället ett ”hitta sig själv”-drama med Reese Witherspoon i huvudrollen. Det handlar alltså om en trasig person kämpar med att få ihop sitt liv, att bli hel igen, att hitta sig själv. Som så ofta nu för tiden så är det förstås baserat på verkliga händelser. Reese spelar Cheryl Strayed som 1995 beslutade sig för att ensam vandra i 100 dagar längs leden Pacific Crest Trail, dvs från mexikanska gränsen i söder och sen norrut mot Kanada längs med bergskedjan Sierra Nevada.
Varför gör hon detta är ju då är ju frågan man ställer sig? Ja, för Cherly var det ett sätt att hitta sig själv efter att ha hamnat i en ond cirkel med sex- och heroinmissbruk. Cheryls mamma, som i filmen spelas av Laura Dern, dör när Cheryl är 22, och efter det går det mesta utför för Cheryl. Efter att ha nått någon sorts botten hittar hon av mer eller mindre av en slump en bok om Pacific Crest Trail och beslutar sig helt enkelt för att vandra den. Det kan ju inte bli sämre, liksom, förutom litet ont i fötterna kanske.
Visst är det lustigt hur filmer ofta kommer i par? Tidigare har vi bl a sett Armageddon/Deep Impact, Dante’s Peak/Volcano och Capote/Infamous för att dra tre exempel. Wild är en film som ingår i ytterligare ett sånt par. Tidigare i år såg vi nämligen en liknande biografifilm, Tracks, om en ung australiensisk kvinna som beslutade sig för att vandra från mitten av Australien till indiska oceanen… för att hitta sig själv.
Wild är annorlunda jämfört med Tracks. Wild blandar scener från Cheryls vandring med återblickar från hennes tidigare liv. Vi får på ett helt annat sätt en förklaring, i någon mening i alla fall, till varför hon vill ge sig ut på sin vandring. När det gällde Tracks så var anledningen väldigt luddig. För Cheryl handlade det helt enkelt om överlevnad.
Men. Det gör inte Wild till en bättre film, tyvärr. Regissören heter Jean-Marc Vallée och precis som i hans förra film, Dallas Buyers Club, får vi imponerande skådespelarinsatser i huvudrollerna. Någonting gör ändå att jag inte dras in i fílmen fullt ut.
Jag känner att Wild varken blir en spännande äventyrsfilm eller ett spännande drama. Problemet är att Cheryl ska hitta sig och förlösas men hur ska man gestalta det? I filmens återblickar har Cheryl det för jävligt men någon uppgörelse eller en vändpunkt tycker jag aldrig vi får.
Under vandringen händer egentligen inte så mycket. Cheryl har för trånga kängor, hon ser en (slarvigt datoranimerad) räv, hon vadar i en älv och blir blöt. Men hon går ju på markerad led som det är tänkt att man ska vandra på, så inget ska ju gå fel. I slutet av filmen är hon ”framme” och uppenbarligen har hon hittat sig själv. Bra för henne, men jag blev liksom inte berörd.
Dessutom tyckte jag det fanns en del lökiga scener där Vallée gjorde krystade kopplingar mellan det som händer under vandringen och Cheryls tidigare liv.
Reese Witherspoon är riktigt bra. Med tanke på en del ”vågade” scener kan man undra om det här kanske är hennes försök att göra vad Halle Berry gjorde i Monster’s Ball? Fast Reese har ju redan vunnit en Oscar för Walk the Line.
Om visningen: Efter att ha sagt adjö till Henke och hans kompis Johan efter Dear White People blev det ett besök på Sawadee för thaimat. Därefter styrde jag och brorsan kosan till Skandia. När vi kom dit så hade insläppet redan börjat. Salongen var välfylld men vi fick hyfsade platser, dock inte de bästa på de upphöjda raderna. Visningen flöt på helt utan problem. Hela duken kunde ses, inga hipstermössor, inga hipstertofsar, inga förseningar, inga jönsiga volontärer. En bra visning!
Därmed avslutar jag min rapportering från Stockholm Filmfestival för den här gången. Vi ses nästa år!
Efter att ha varit på plats på Skandia en dag för tidigt, och sen tappat bort kompisen 
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?