Still Walking (2008)

Den sista (sista!) gemensamma filmen i Henkes och Christians mastodontprojekt kallat Tema: Decennier blev en japan. Det handlar om Hirokazu Koreedas Still Walking eller Aruitemo aruitemo som den heter på japanska. Aruitemo aruitemo betyder helt enkelt ”gå gå”. Gå vidare? Gå vidare i livet? Livet går vidare?

Filmen handlar om en familj som under en årlig sammankomst minns den äldste sonen som gick bort i en olycka för 12 (15?) år sen. Varje år samlas familjen, mer eller mindre motvilligt, för att äta mat, minnas eller förtränga Junpei samt försöka undvika all form av social kontakt med varandra.

Social kontakt var det. Jag överdriver förstås en del. Vissa familjemedlemmar är mer socialt slutna än andra. Men det här är alltså Japan vi pratar om och då är det lite annorlunda kulturella spelregler som gäller.

Just förhållandet mellan vuxna barn och deras föräldrar är nåt jag känner igen från Yasujirô Ozus filmer, framförallt Föräldrarna (Tôkyô monogatari/Tokyo Story) och de två andra delarna i den s.k. Noriko-trilogin. I Föräldrarna är det barnen som inte tycker att de har tid, ork, lust att besöka sina föräldrar. Under ytan är det väl förmodligen andra orsaker än att de inte bryr sig men de (barnen) framställs som ganska hänsynslösa och osympatiska. Föräldrarna var för övrigt en av decennietemats gemensamma fredagsfilmer i februari förra året! Cirkeln är sluten.

I Still Walking är det en son (den yngre brodern till den som omkom) som känner att det där med att besöka föräldrarna inte är världens roligaste. Han är less på att få frågor om hur det går på jobbet (ett jobb som han i själva verket inte har), om han varit hos tandläkaren (!) osv. I botten finns givetvis problematiken kring att ”fel” son dog. Ordinary People? En film som jag inte sett men som jag drar paralleller till.

Det första jag tänkte på när filmen började var att en vuxen kvinna (dottern i familjen) lät som ett barn. Det är tydligen så här man pratar i Japan. Jag vet inte om det berodde på att hon just i den första scenen pratade med sin mamma, men det lät hur som helst mycket märkligt. Fast jag känner nog igen det från andra japanska filmer om jag tänker efter.

Det andra jag tänkte på var hur man fokuserade på mat, och tillagning av mat, och hur detta kan vara en meditativ och rogivande syssla som får folk att komma närmare varandra. Mat, och maträtter, precis som musik, kan framkalla nostalgiska känslor kopplade till minnen. Detta visar filmen på ett fint sätt.

Slutligen fick jag återigen bekräftat att asiater ofta sitter på huk.

Nu är decennietemat slut för min del. Här hittar ni alla filmer jag skrev om. Vad ska jag nu skriva om för filmer på fredagar?!

Kolla nu in vad Henke och Christian tyckte om Still Walking. Hade de svårt att sitta stilla av upphetsning eller bad de en stilla bön om att filmen skulle ta slut?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer