Tôkyô monogatari

7 februari, 2014 11 kommentarer

decadesTokyo StoryTitel: Tôkyô monogatari
Regi: Yasujirô Ozu
År: 1953
IMDb | Filmtipset

Efter ett juluppehåll kör Christian och Henke igång sitt decennie-tema igen och jag hakar på. Först ut är en hyllad klassiker av den japanske regissören Yasujirô Ozu. För några år sen köpte jag en box med Ozus s.k. Noriko-trilogi. Tôkyô monogatari aka Tokyo Story aka Föräldrarna är den sista filmen i trilogin men av nån anledningen blev det den första jag såg, kanske för att den var den mest kända. De andra två filmerna är Banshun och Bakushû och det dyker nog upp recensioner av dessa också… ja, det har det redan gjort! 🙂

Föräldrarna är den första filmen jag ser av japanske regissören Yasujiro Ozu och jag kan bara konstatera att den är bättre än många av de Kurosawa-filmer jag har sett. Föräldrarna är en sällsam film om ett gammalt par som, från landsbygden, kommer på besök till sina barn i Tokyo. Barnen är inte speciellt roade av besöket utan verkar mest vilja lämpa över det jobbiga ansvaret att ”underhålla” föräldrarna på nåt annat syskon eller nån annan bekant. Själv är de ju alldeles för upptagna, främst med sina otroligt viktiga jobb.

Föräldrarna är en film som växer efter hand och till slut blir riktigt rörande. Eftersom det är en lågmäld film så tar det ett tag innan man inser vad den handlar om och innan man riktigt dras in i den. Sen kan den kanske vara lite svår att ta till sig eftersom den japanska kulturen och det japanska familjelivet är lite annorlunda jämfört med i Sverige. I slutändan handlar det ändå om att människor ibland kan tappa sin ödmjukhet, glömma bort sina medmänniskor, och helt enkelt bara tänka på sig själva och sitt eget liv. Förhållandet mellan de två föräldrarna (Chishu Ryu och Chieko Higashiyama) och deras sons änka (Setsuko Hara) är gripande och filmens röda tråd.

Det är lustigt med vissa asiatiska filmer. Personerna kan till synes vara känslokalla och stela men i efterhand visar det sig att det bubblar av känslor under ytan, känslor undertryckta pga att man i Japan helst inte ska visa känslor och ”tappa ansiktet”. (Eller så ska man visa alldeles överdrivna känslor; jag minns t ex en japansk företagsledare som grät på en presskonferens efter nån sorts konkurs/skandal eller dylikt.) Men, oj, när man väl inser vad som pågår så blir det så mycket starkare. Kort och gott så är Föräldrarna en vacker och sorglig film som får en att ringa mamma efter man har sett den.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Vad tyckte Henke och Christian? O zu bra eller o zu dåligt?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Bakushû

6 februari, 2014 2 kommentarer

SmokeyTitel: Bakushû
Regi: Yasujirô Ozu
År: 1951
IMDb | Filmtipset

I tisdags handlade det om Sent om våren och imorgon kommer det handla om Tokyo Story. Idag skriver jag om den andra delen i Yasujirô Ozus Noriko-trilogi.

Då avslutar jag Ozus Noriko-trilogi med filmen Bakushû som kronologiskt är den andra i ordningen. (Det verkar inte finnas nån svensk översättning men Tidigt om sommaren skulle jag föreslå.) Noriko är denna gång dotter i en familj med mor, far, bror, broderns fru och deras två barn.  Precis som i Sent om våren så oroar sig alla över att Noriko inte har gift sig. En dag låter Norikos chef meddela att han hittat en man åt Noriko och familjen börjar planera för bröllopet.

Bakushû är väldigt lik Sent om våren. Noriko är en sorts upprorisk helgongestalt. Hon vill leva sitt liv och vill inte kännas vid nån press på att gifta sig. Samtidigt känner hon varmt för sin familj och även andra männsikor i sin närhet. Man känner även igen temat med splittrade familjer från både Sent om våren och Föräldrarna. Efter man har gift sig så är det liksom slut på umgänget med sin gamla familj. Man kanske kan träffas nån gång om året om man verkligen lägger manken till.

Bakushû är faktiskt lite av en komedi, även om det är en väldigt lågmäld sådan. Familjen får bl a besök av en gammal och ”vis” farbror som är ett skönt original. Sen är det även komiskt med familjens ansträngningar att få Noriko att gifta sig, att försöka få reda på vad hon tycker om den tilltänkta mannen (utan att verka för påträngande). Samtidigt är filmen ganska sorglig precis som Sent om våren och Föräldrarna. Intressantast med hela trilogin är att man får en inblick i hur familjekulturen såg ut i efterkrigstidens Japan (det är liksom inget samurajdrama). Mycket har väl ändrats i våra dagar men nån sorts grundkultur är nog kvar. Betyget till filmen blir (återigen) en stark trea.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Banshun

4 februari, 2014 4 kommentarer

Late SpringTitel: Banshun (Sent om våren)
Regi: Yasujirô Ozu
År: 1949
IMDb | Filmtipset

Då var det dags. Henke och Christian kör igång sitt decennie-tema igen efter ett juluppehåll. 50-talet handlar det den här gången. Jag hakar givetvis på när det gäller de gemensamma fredagsfilmerna.  Nu på fredag kommer det handla om föräldrar, närmare bestämt Yasujirô Ozus film Föräldrarna, även kallad Tokyo Story eller i original Tôkyô monogatari. Föräldrarna är sista delen i Ozus s.k. Noriko-trilogi. För några år sen köpte jag faktiskt en Ozu-dvd-box som innehöll just dessa tre filmer. Kanske för att Föräldrarna var den mest kända så såg jag den först. Därefter var det dags för Banshun (Sent om våren) som det alltså handlar om idag på bloggen.

Min andra film av japanen Yasujirô Ozu. Den första var Föräldrarna. Sent om våren har lite samma tema som Föräldrarna. Det handlar om relationer mellan föräldrar och barn, främst när föräldrarna börjar bli gamla och barnen är vuxna och vill (eller inte vill) leva sina egna liv. I Föräldrarna var barnen ganska odrägliga när deras föräldrar kom på besök och tyckte sig inte ha tid. Då blev det Noriko, änkan till ett barnen, som ställde upp.

I Sent om våren är Noriko (återigen spelad av Japans Greta Garbo Setsuko Hara) istället dotter till en änkling (Chishu Ryu). Norikos omgivning (inklusive pappan) tycker det är dags för Noriko att gifta sig men själv tycker hon att hon då sviker sin pappa som hon känner att hon måste ta hand om. Ozu använder samma namn (Noriko) på rollfiguren och samma skådis (Setsuko Hara) som i Föräldrarna men det är alltså inte strikt samma karaktär även om det förstås finns paralleller. De tre filmerna Sent om våren, Bakushû och Föräldrarna bildar tillsammans Ozus så kallade Noriko-trilogi.

Sent om våren påminner som sagt en hel del om Föräldrarna, vilket inte är så konstigt då det är samma regissör, samma skådisar i huvudrollerna, samma filmfotograf, osv. Tempot är lugnt och det hela är återhållet berättat. Förhållandet mellan pappan och Noriko är rörande, speciellt när man inser hur det här med äktenskap funkade (funkar?) i Japan. Filmen är egentligen väldigt enkel, och den är enkelheten kan man lura sig lite av. Ibland tycker man liksom att ”jaha, var det inte mer dramatiskt eller raffinerat än så här?”. Men i den här enkelheten gömmer sig något vackert och sorgligt som Ozu långsamt avtäcker. Speciellt slutscenen är mästerlig. Helhetsbetyget blir dock bara en stark trea. En speciell film som dock kräver en del tålamod.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,