Deep Cover

Titel: Deep Cover
Regi: Bill Duke
År: 1992
IMDb | Filmtipset

Den här undercover cop-filmen såg jag för länge sen. Jag minns att jag gillade den ganska mörka förvirrade känslan som filmen förmedlar genom huvudpersonen som tappar bort sig själv när han går undercover för komma åt höjdarna i L.A.:s droghandel. När Movies – Noir såg filmen blev jag sugen på att kolla in den igen för att se om jag hade rätt om stämningen. En smal Laurence Fishburne (inte så smal som i Apocalypse Now men ändå) gör rollen som polisen som får i uppdrag att vara hemlig polis i tron att han faktiskt kan komma åt the bad guys.

Jag mindes rätt. Deep Cover är en ganska udda film där Larry Fishburne står för en klockren insats som polisen som börjar få svårt att hålla reda på varför han gör det han gör. Snabbt kommer han in i droghandeln och arbetar sig uppåt. Man fattar ganska snart att det här aldrig kan gå bra. Fishburne säger det själv redan från början genom sin väldigt bra berättarröst. Det är en berättarröst som nästan är som spoken word. Fishburne pratar poetiskt till instrumental hiphop.

Fishburnes partner in crime blir en korrupt, pengatörstig och slemmig advokat spelad av en psykotisk Jeff Goldblum (så långt ifrån hans karaktär i Independence Day som man kan komma). Filmen har hela tiden en märklig svart humor. Det är galna scener och repliker som kommer in från vänster. Personer gör och säger konstiga saker mest hela tiden. Droghandelshöjdarna görs av bra skådisar, t ex Gregory Sierra som är perfekt som knarkkung. Fishburnes kontakt vid polisen görs av Charles Martin Smith, en skådis som man sett i ett gäng biroller, och även han passar perfekt i sin roll. Man vet liksom att man inte kan lita på honom så mycket strunt som han pratar.

Förutom skådisar och story så är musiken passande och fotot genomtänkt. Många scener, liksom för- och eftertexter, går i rött. Bästa exemplet på detta är scenerna vid slutuppgörelsen där Goldblum har en svart och lång skinnrock och står framför en snyggt röd skåpbil. Just ifrån den här scenen kände jag igen ett replikskifte som De La Soul har samplat på sin skiva Buhloone Mindstate från 1993. Här är Fishburnes röst perfekt desperat, här har han nått botten. ”You shouldn’t have done that, David, you shouldn’t have”, ”But I did so let’s get in the van”.

Jag kan tänka mig att andra tycker filmen är lite av b-klass och inget speciellt men för mig är det en film som sticker ut. Rekommenderas om ni är sugna på en crime-film med mörk, udda, galen, men ändå på nåt sätt rolig stämning. Jag tackar Movies – Noir för att det blev en omtitt.