Shine

17 december, 2011 8 kommentarer


Titel: Shine
Regi: Scott Hicks
År: 1996
IMDb | Filmtipset

Hmm, jag insåg idag att det var fredag igår och att jag fullständigt glömde bort att det skulle ha kommit en recension av en film noir. Istället blev det ett inlägg om Kristian Petris film Detaljer. Nåväl, jag får helt enkelt kompensera med två noir-rullar nästa fredag (dan för dopparedan). Nu kommer dock ett gammalt omdöme om den första film jag såg med Geoffrey Rush, pianopsykdramat Shine.

Det här filmen i regi av Scott Hicks (Hearts in Atlantis) kändes som en typisk Oscarsvinnar-film och mycket riktigt vann Geoffrey Rush en Oscar för sin roll som den australiensiske pianisten David Helfgott som får psykiska problem. David växer upp i Australien med en far som inte kan glömma att hans egen familj dödades av nazisterna under 2:a världskriget. David är ett pianogeni och lärs upp och uppmuntras visserligen av sin far men samtidigt får han stryck och måste till varje pris vinna alla musiktävlingar han ställer upp i. När David får chansen att åka till USA för att utbildas ytterligare vägrar hans far honom detta. När David är gammal nog åker han ändå till slut till London för att gå på musikcollege. Efter detta har David inte kontakt med sin far något mer.

Den bästa scenen i den här filmen tyckte jag var när David i London spelar sig genomsvettig med den svåra och jobbiga Rachmaninoffs 3:a, får stående ovationer och samtidigt kollapsar av psykisk utmattning. David åker tillbaka till Australien och tas in på psykisk klinik där han spenderar närmare 10 år.

Jag vet inte, jag imponerades inte så himla mycket av den här filmen. Jag tyckte det fanns en del lite ”smöriga” element. T ex när David som gammal hoppar hage på trottoaren precis som i en scen tidigt i filmen, eller när han i sin comeback (ja, den kommer förstås!) placerar sina glasögon på pianot precis som i en scen från hans ungdomstid. Sen tyckte jag pappan kändes lite som en stereotyp. Annars är det välspelat, bra musik och lite gripande. Jag tyckte också att Noah Taylor som spelade David som ungdom var minst lika bra som Geoffrey Rush.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: Night and the City

11 november, 2011 6 kommentarer


Titel: Night and the City (Natten och staden)
Regi: Jules Dassin
År: 1948
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Trots att Stockholm Filmfestival har inletts så kör vår vanliga fredagstradition med en film noir. Den här gången stiftar vi bekantskap med Richard Widmark och återser vår gamla vän Gene Tierney från Laura. Gene kommer återkomma senare.

Richard Widmark spelar skojaren Harry Fabian som drömmer om den stora chansen som på nåt sätt ska komma. Medan han väntar på den chansen så jobbar han åt klubbägaren Nosseross (Francis L. Sullivan) med att lura rika företagsledare till klubben. På klubben jobbar också Harrys flickvän Mary (Gene Tierney) som en sorts glädjeflicka. Harry tror den stora chansen ska bli verklighet när han av en slump träffar och blir vän med den gamle grekiske brottaren Gregorius (Stanislaus Zbyszko). Gregorius är nämligen far till den hänsynslöse Kristo (Herbert Lom) som styr brottningsscenen i London. Harry tror nu han ska kunna ta över.

Richard Widmark är väldigt bra i filmen som en man som inte litar på sig själv, som inte kan slappna av, vilket bl a gestaltas mha ett hysteriskt sinnessjukt skratt. Widmark, och en del andra personer i filmen kan inte har inte viljestyrkan att ta den jobbiga vägen. Om en chans ges så blir det den enkla vägen. Man kan spendera massor med energi men bara för de enkla lösningarna. Det var riktigt plågsamt att se ibland. De flesta av huvudpersonerna i filmen är av samma skrot och korn, t ex klubbägaren Nosseross fru Helen (Googie Withers) som i det dolda smider planer. Filmens goda själ är väl Harrys flickvän Mary som alltså spelas av Gene Tierney från Laura.

Efter att ha sett extramaterialet på dvd:n kände jag en stor sympati med regissören Jules Dassin. Dassin blev svartlistad av Hollywood pga sina politiska åsikter vilket är den främsta anledningen till att han inte fick göra så många filmer. Night and the City var den sista film han hann göra innan det var kört för hans del i Hollywood. Nu hade han ändå en fortsatt karriär utanför Hollywood med bl a Rififi men det är ändå tråkigt. Under 60-talet mattades kommunistparanoian av en aning och Dassin gjorde något av en comeback (bl a med Topkapi). Night and the City är en bra film men inte lika bra som The Naked City av samme regissör. Den känns inte riktigt lika genomtänkt vilket blir förståeligt när man får reda på hur snabbt den gjordes (pga av att pengarna kunde dras in vilken minut som helst i och med Dassins svartlistning).

Men Night and the City är en bra noir eftersom människan är i fokus. Hon, människan alltså, har liksom tappat det som är viktigt och försöker leva livet mha snabba fixar. Det kan funka ett tag men inte i längden vilket huvudpersonen Harry får uppleva. Allt verkar lösa sig men det är en akt på slak lina. Allt hänger på att Harry kan lita på vissa personer. Men varför ska de plötsligt lita på honom då han för det mesta försökt blåsa dem? Förutom själva historien så är filmen snyggt fotad i äkta London-miljöer. Sen är alla scener med Stanislaus Zbyszko som den gamle brottaren Gregorius mäktiga eftersom Zbyszko som person känns mäktig. På gränsen till fyra blir slutbetyget till filmen.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,