L’histoire d’Adèle H. (1975)

För några dagar sen postade jag en gammal text om La nuit américaine, en François Truffaut-film om film från 1973. Två år senare gjorde Truffaut L’histoire d’Adèle H. och det är den filmen det handlar om idag. Min preblogg-text skrevs i mars 2004 i samband med att SVT körde ett Truffaut-tema.

Berättelsen om Adèle H är den sanna historien om Adèle, dotter till den store franske författaren Victor Hugo. Adèle är olyckligt förälskad i, eller snarare besatt av, den brittiske officeraren Pinson och följer efter honom från Europa till Halifax (Kanada). Själv ser Pinson deras tidigare förälskelse mer som en tillfällig flört.

Den här filmen utvecklade sig faktiskt till en ganska så intressant historia även om det inte var nåt att hoppa jämfota över. Jag tyckte att Isabelle Adjani (hon var bara 20 år) i huvudrollen gjorde en bra insats som en ung kvinna på väg in i galenskapen. Som Greenie (min kommentar: en gammal filmforumkompis) skrev tidigare i sitt omdöme så gick hon från att vara en till synes normal förälskad flicka, via besatthet, till fullständig galenskap. Det skildrades på ett bra sätt. Sen har jag en liten svaghet för historiska dramer med den tidens moral och olika regler som ställer till det för de inblandade. T ex det här med giftermål som hela tiden måste godkännas av far och mor. Såna här historier brukar oftast utspelas på engelska herrgårdar, typ Ang Lees Jane Austen-filmatisering Förnuft och känsla. Här är platsen en annan men dessa element finns med i historien. I slutändan en ganska ok rulle, men Truffaut är och förblir något av en besvikelse för mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

La nuit américaine (1973)

Jag såg dagens film när SVT körde ett François Truffaut-tema för ett gäng år sen. Först ut var De 400 slagen. Jag tyckte den var ok men jag var inte direkt imponerad av den hyllade filmen. Andra filmen Jules och Jim levererade inte alls. Frågan var nu om nästa film skulle falla mig på läppen? Min text om La nuit américaine (Dag som natt var den svenska titeln) skrevs i mars 2004.

François Truffaut igen. Dag som natt är en metafilm. Alltså en film om en film. Vi får följa en filminspelning ta två steg fram och ett steg bak. Truffaut själv spelar regissören med mardrömmar. Jacqueline Bisset spelar den kvinnliga stjärnan i filmen i filmen.

Ja, det var rätt så intressant att följa med bakom kulisserna på filminspelningen och se vilket jobb det är att göra film. Omtagning efter omtagning. Valentina Cortese hade en skön roll som den lite äldre dalande stjärnan Severine som har svårt att komma ihåg sina repliker. Själv föreslår hon under en scen att de kanske kunde köra som de brukar göra med Federico (Fellini får man gissa), dvs att man bara säger nonsensrepliker (en slumpmässig rad med siffror t ex, 13, 1, 5, 46, 34, 56). Men det gick ju inte eftersom Truffaut spelar in ljudet direkt till skillnad från i italienska filmer där man dubbar efteråt.

Just det där har jag lagt märke till i italienska filmer. Rätt så ofta så stämmer inte ljudet med munrörelserna och det framgår tydligt att ljudet är inspelat vid ett annat tillfälle. Det ser inte bra ut.

Vid ett tillfälle får Truffaut ett gäng böcker med posten som han har beställt. Mina falkögon registrerade att en av böckerna var om Ingmar Bergman och en annan om Alfred Hitchcock. Det är kul med såna här filmreferenser om man är filmfreak.

Filmen rullar väl på och är lite smårolig ibland men fortfarande har jag svårt att se storheten med Truffaut. Den får dock godkänt och det är kärleken till filmen som gör detta. Den lyser igenom. Men – om man vill se en roligare film om kaoset som kan råda på en filminspelning så rekommenderar jag Tystnad, tagning! (Living in Oblivion, 1997).

”Dag som natt” är för övrigt ett uttryck som betyder att man spelar in en nattscen på dagen med mörkerfilter framför kameran. Lite kul är också att Jean-Pierre Léaud spelar med i en stor roll. Léaud är ju pojken Antoine i De 400 slagen (1959). I ett flertal andra Truffaut-filmer spelar Léaud just den pojken i olika stadier av livet (dock inte i Dag som natt).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

La sirène du Mississipi

Titel: La sirène du Mississipi (Sirenen från Mississippi, Mississippi Mermaid)

Regi: François Truffaut
År: 1969

Då återstår en film vardera för Truffaut och Godard. Nu vet jag inte riktigt om Sirenen från Mississippi räknas som en nouvelle vague-film men den är i alla fall från 60-talet, Truffaut är regissör och Belmondo är med, så det är säkert close enough för regeringsjobb. Recensionen skrevs i mars 2004. Observera att originaltiteln mycket riktigt stavar Mississippi med ett p. Och i morgondagens recension av en Godard-film (tänk tysk synthpop) så sätter vi p för denna lilla nouvelle vague-genomgång.

Louis (Jean-Paul Belmondo) är tobaksodlare på ön Réunion i Indiska Oceanen. Han har via tidningsannonser och brev fått kontakt med en kvinna, Julie, och de har bestämt sig för att gifta sig. När hon (Catherine Deneuve) kommer med båten från Frankrike ser hon helt annorlunda ut jämfört med fotot som hon skickat. Julie påstår dock att hon skickat ett foto på sin syster. Nåväl, de tu gifter sig och är ganska lyckliga tills Julie försvinner med alla Louis pengar.

Nja, jag vet inte riktigt, men Truffaut har hittills inte imponerat på mig och det gör han inte här heller. I filmen medverkar två stora stjärnor (Belmondo och Deneuve) som det var kul att se. Deneuve påminner lite grann om våra dagars Nicole Kidman, en sval rödblond skönhet. Filmen utvecklar sig till ett sorts Bonnie och Clyde-drama som är tillräckligt intressant för att jag vill titta vidare. Det finns en del oväntade vändningar och händelser som lyfter den annars ganska torftiga filmen.

3-/5

PS. I efterhand har jag förstått att det här är Truffauts hyllning till Alfred Hitchcock (som han ju även skrev en bok om). Mm, ja, det gör väl varken filmen bättre eller sämre.

Jules et Jim

Titel: Jules et Jim (Jules och Jim)

Regi: François Truffaut
År: 1962

Då är det dags för nästa nouvelle vague-film och den här gången är det Truffauts tur igen (att bli sågad). Med De 400 slagen hade Truffaut inte imponerat direkt och det blev inte bättre med Jules och Jim.  Tydligen lyckades inte filmen göra nåt vidare intryck på mig. Alls. Så det blev bara ett kort omdöme som skrevs i mars 2004.

Min andra Truffaut-film, som också den är omtalad, handlar om vännerna Jules och Jim som träffar Catherine (Jeanne Moreau). Det hela utvecklas till en ganska invecklad kärlekstriangel. Nja, jag har svårt att se storheten med Truffaut. Jag tyckte den här filmen faktiskt var tråkig, ganska obegriplig och intetsägande. Kände inte med nån av karaktärerna. Hade inget intresse av att se vad som hände. Rollfigurerna i filmen betedde sig märkligt mest hela tiden vilket gjorde att jag inte blev nyfiken istället för tvärtom. Slutet är ganska överraskande, men min reaktion blev liksom ”Jaha, var det så det slutade. Nåja, skönt att filmen är slut i alla fall”. Fjantigt och töntigt mest, tyckte jag. Måste ha missat nåt väsentligt, men det kan jag inte göra nåt åt. 

2/5

De 400 slagen

Dags för François Truffauts första rulle. När jag såg den här i mars 2004 var jag inte alls på det klara med vad nouvelle vague var för något och jag hade nog inte sett nån film av Truffaut heller. Förväntningarna var aningen uppskruvade men som så ofta när man ska till att se uppmärksammade, hyllade gamla filmer så…

François Truffauts första långfilm, som tydligen ses som epokgörande när det gäller starten av den s.k. nya franska vågen, handlar om 14-årige Antoine som bor i Paris i en minimal lägenhet med sina föräldrar. Han bryr sig inte speciellt om plugget och hans föräldrar bryr sig inte speciellt om honom. Antoine är mer intresserad av att skolka, tjuvröka och springa på stan. Delvis ska filmen vara självbiografisk har jag förstått.

Jaha, jag hade ganska stora förväntningar på De 400 slagen eftersom jag har hört en hel del om den och den har högt betyg på IMDb (8.2). Förväntningarna uppfylldes inte. Fick ungefär samma känsla som när jag såg några klassiska Fellini-filmer för nåt år sen: ”Jaha, än sen då? Var det inte mer?”. Den var till en början ganska rolig, när den utspelades i skolan. Den drev en del med lärarna som framställdes som karikatyrer. Men bitvis var den faktiskt ganska seg i mitt tycke. Kändes som en film som tidens tand har tuggat på en del. Den var kanske annorlunda, rå och realistisk, på sin tid, men i våra dagar med Larry Clark & Co så är det inget speciellt. Om det var nåt jag gillade så var det faktiskt slutscenerna <spoiler>då Antoine rymmer från ungdomsanstalten och springer till stranden i en lång svepande tagning</spoiler>. Det var en godkänd film men inget som ger gåshud.

En rolig detalj som mina falkögon (i kombination med återspolningsfunktionen på videon) uppfattade var att Antoine och hans kompis vid ett tillfälle på väg ut från en biograf snor en affisch, och inte vilken affisch som helst. Det var en bild på syndiga Harriet Andersson från Ingmar Bergmans Sommaren med Monika.

3-/5

À bout de souffle

För några år sen kollade jag in några franska nya vågen-filmer (främst Godards och Truffauts) för att se om jag greppade vad som var så himla speciellt med dem. De kommande dagarna viger vi alltså åt Nouvelle vague som det ju heter i originalspråk. Först ut är Godards mest kända film (väl?). 

Då har jag sett min första film av nya vågen-regissören Jean-Luc Godard. Det blev hans kanske mest kända film, Till sista andetaget. Det handlar om smågangstern Michel (Jean-Paul Belmondo) som stjäl en bil i Nice, och sen tänker sig att åka med den till Paris för att få pengar för den och samtidigt fråga en ung amerikansk tjej, Patricia, om hon vill haka till Rom. Det går fel ganska snabbt då han skjuter en polis och sen får finna sig i att vara jagad av polisen.

Nu kanske det låter som om det här är en riktig thriller med spänning och polisjakter som huvudingredienser, men så är inte riktigt fallet. Största delen av handlingen består i att Michel snackar och gnabbas med Patricia, stjäl bilar samt ringer telefonsamtal i syfte att få tag på sina pengar. Däremellan hinner Patricia jobba lite som journalist för en tidning. Och allt detta i snygga parismiljöer till ganska cool jazzig musik. Är det bra då? Njae, jag tyckte filmen kändes ganska fånig bitvis. Michel kändes barnslig och inte cool (kan vara meningen, vad vet jag?). Och den epokgörande nya vågen-stilen har man ju sett göras bättre i andra och bättre filmer; filmer som i och för sig kom efteråt men det som avgör är i vilken ordning som jag har sett filmerna.

Jag gillade ändå början av filmen. Då kändes den lekfull och jag gillade vad jag såg. Det här gällde främst scenerna precis efter att Michel har stulit sin bil och åker med bilen på franska landsbygden på väg mot Paris. Michel snackar för sig själv, med oss eller kameran. Han hittar en pistol i handskfacket. Klippningen känns hetsig. Filmen vibrerar. Men när sen Michel anländer till Paris så behövs det nåt mer för att filmen ska fortsätta intressera mig. Och detta ”nåt mer” kommer inte. Miljöerna, kläderna och musiken, det mesta är riktigt skönt och dessutom gillade jag Jean Seberg som spelar Patricia.

Men jag tycker ändå det hela utmynnar i ett jaså. Filmen känns för spretig. Vissa scener är riktigt bra. Bl a när Jean-Pierre Melvilles rollfigur Parvulesco blir intervjuad av bl a Patricia. Här fanns plötsligt nåt som drog in mig i filmen igen. Svårt att säga vad, men känslan var plötsligt där. Tror det kan ha att göra med att jag egentligen inte gillade Belmondo riktigt – eller snararare: jag gillade inte riktigt hans rollfigur. En rollfigur som de flesta verkar betrakta som jordens coolaste. Nja, han kändes lite daterat cool enligt mig. Till sista andetaget är klart intressant, men betyget blir ändå inte mer än precis precis godkänt. En svag trea med andra ord. Ibland lätt och levande, ibland fånig och trög.

Nu så här en tid efter att jag har sett den så inser jag att filmen egentligen är ganska sorglig. Michel vill så gärna vara en cool gangster men är egentligen en ganska tragisk figur.

Ibland kom jag att tänka på en bra mycket bättre film, av John Cassavetes, som kom 1959, nämligen Shadows. Den rekommenderar jag. Den känns mer nya vågen än Till sista andetaget… eller ja, den har i alla fall en del av nya vågen-kännetecknena, och framför allt är den bättre.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Lätting i lumpen

Titel: Tire-au-flanc 62 (Lätting i lumpen)
Regi: Claude de Givray, François Truffaut
År: 1960
IMDb
| Filmtipset

För ett tag sen hade SVT en fransk filmvecka med en kvintett franska nya vågen-filmer. Jag lyckades spela in två av dem och nu har jag sett den första. Något överraskande visade det sig vara en fjantig jönskomedi. Men det är väl som nån nämnde på ett filmforum: Nouvelle vague handlade inte främst om genre utan om känsla, inspelningsteknik, attityd. Den svenska titeln på filmen, Lätting i lumpen, antyder att det är något av en buskis. Och ja, det är väl en ganska bra beskrivning.

Tydligen är det en sorts remake på en Jean Renoir-rulle från 1928; Tire au flanc som den heter i original betyder tydligen latmask, slöfock, nån som försöker komma undan sina arbetsuppgifter. Nä, jobba hårt är väl inget rekryterna som ska göra lumpen som vi möter i filmen är så sugna på. Manus i filmen saknas i princip. Vad vi får se är en serie osammanhängande buskissketcher. Nån sorts huvudperson är en överklasstönt (Christian de Tillière) som är helt felplacerad i det militära. Man kan säga så här: han får det jobbigt.

Under filmens gång tänker jag en del på Woody Allen eller Monty Python. Det förekommer en hel del fantasifullt berättande, kreativ klippning, en lekfullhet som skulle kunna vara mysig men som för mig bara är tröttsam. Det känns bara som nån jobbig unge som hoppar upp och ner och skriker ”titta på mig, titta på mig, jag är superrolig och helt galen, fan vad rolig jag är!”.

Problemet är att det inte är roligt. Bara tramsigt. Jag vet inte, fanns det nåt som var bra i filmen? Förmodligen hade jag uppskattat filmen betydligt mer om jag sett den när den kom på 60-talet då den har en del annorlunda filmiska grepp. Men, tyvärr, nu känns den som en riktigt daterad komedi. En fransk Repmånad med en fransk Stig Helmer. Nej, sorry, franska nya vågen, om det här är vad ni har att erbjuda så är jag inte ett fan.

2-/5

PS. Filmnördklubben noterar: Under filmen ritar ett flygplan en text i himlen. ”Cahiers du cinéma” skriver planet och detta är alltså namnet på det franska filmmagasin som många av nya vågen-regissörerna var skribenter i.