Pig (2021)

Jag har beskrivit filmen Pig som en perfekt stekt pilgrimsmussla. Jag vet inte, det kanske är en liknelse som haltar, men jag känner att filmen ger mig nästan för lite men absolut inte för mycket och är på gränsen till rå inuti.

Nicolas Cage är perfekt och strålande dyster som stjärnkocken som dragit sig tillbaka till Oregons skogar tillsammans med sitt tryffelsvin.

Tryffelindustrin är som en underjordisk knarkvärld med leverantörer, köpare, dealers… och grisar. När Alex Wolffs uppköpare luktar på tryffeln så känner han doften av pengar. Jag tror inte Cages rollfigur känner på samma sätt.

Jag kom att tänka på Debra Graniks utmärkta Leave No Trace som förutom att utspela sig i Oregons skogar även skildrar ett sorts parallellsamhälle (trailer park-folk i det fallet). I Pig förekommer det förutom den där tryffelvärlden även en hemlig Fight Club-värld för restaurangmänniskor. Mycket märkligt.

När den trevliga suggan blir stulen tvingas Rob (som Cages före detta kock heter) ge sig till stan (Portland) för att om möjligt leta reda på den. Filmen blir nu en serien möten/uppgörelser mellan Rob och olika figurer med koppling till restaurangbranschen i Portland och Robs förflutna. Favoritscenen är när Rob fullkomligt dekonstruerar en snobbig kock som inte vill inse att han producerar fel typ av mat som han inte brinner för.

En film som jag kom att tänka på i samband med den ovan nämnda scenen var den underbara Chef. Även där har vi en kock som kommer till insikt, både med livet och vilken typ av mat han ska göra. Ostmackor!

Pig är en härlig, sorglig, kort och koncis film, och i det närmaste perfekt.