A Streetcar Named Desire


Titel: A Streetcar Named Desire (Linje Lusta)
Regi: Elia Kazan
År: 1951
IMDb
| Filmtipset

Efter att ha läst den positiva recensionen av A Streetcar Named Desire borta hos BlueRoseCase så kändes det helt rätt att posta en recension av samma film fast med ganska olika åsikter om filmen. Och att säga att min text är en recension är väl inte helt korrekt, det känns mest som en förvirrad rant.

Jag kan tyvärr inte se några försonande drag i den här filmen som gör att jag kan ge den ett högre betyg än en etta. Filmen gav mig ab-so-lut ingenting. Jag gillar inte någon av karaktärerna. Allt är jobbigt, snackigt, upphetsat. Så fort Vivien Leigh är med i bild känner jag ett obehag. Ett nervöst obehag som håller i sig hela filmen. Marlo Brando sluddrar, pratar nasalt, som om han har mat i munnen hela tiden (vilket han förvisso har ganska ofta i filmen). Visst, måhända är Brando hyfsat cool men hela filmen är en katastrof så det försvinner liksom i den övriga sörjan. Det är möjligt att det här hade kunnat bli en bra film om den hade gjorts på ett annat sätt. Nu är allt bara hysteriskt och det är tyvärr inte så där dåligt då det samtidigt är roligt, utan bara dåligt. Kammarspel behöver inte vara dåliga filmer, det finns det exempel på. Teatrala filmer behöver inte heller vara nåt fel i sig. Så jag vill inte komma med några svepande generaliseringar om teatralt överspel eller tråkigt kammarspel. Fast vad fan: TEATRALT ÖVERSPEL! PRATIGT OCH FÖR LÅNGT KAMMARSPEL! Jag var tvungen att försöka två gånger för att ta mig igenom filmen. Första gången började jag nicka till och fick helt enkelt stänga av. Andra gången var jag på väg att dåsa till på samma ställe återigen men härdade ut. Utan belöning.

1+/5

Liv till varje pris


Titel: Liv till varje pris
Regi: Stefan Jarl
År: 1998
IMDb
| Filmtipset

Spontant omdöme: så jävla briljant. Stefan Jarl har helt förlitat sig på olika personers, mestadels Thommy Berggrens, förmåga att med inlevelse och på ett underhållande sätt berätta om svenske filmregissören Bo Widerberg. I början får vi se Jarl leta efter filmrullarna från Widerbergs ofullbordade mästerverk, filmen som aldrig blev av, Rött och svart. Vi får höra Widerberg kritisera dagens filmsverige, eller alltså 80-talets och mitten av 90-talets. Var finns de nya filmskaparna? Jag tror Widerberg hade varit aningen nöjdare idag.

Tre Widerberg-filmer tas upp lite mer: Barnvagnen, Elvira Madigan och Kvarteret Korpen (som många säger är den bästa svenska filmen någonsin, själv har jag inte sett den). Berggren är ciceron och berättar en hel drös anekdoter om hur var det var att spela in film med Widerberg. Riktigt roligt blir det när han återger hur det var att träffa Ingmar Bergman inför rollen i Tystnaden som han var påtänkt för, sjukt roligt. Här finns material för minst en film till, och det blev väl det också i och med Muraren som ju handlar om Berggren själv. Vi får även höra Thomas von Brömssen berätta. Här blir det inte lika roligt som Berggren men von Brömssen har inlevelse och är inte bara ett talking head.

Det är intressant att jämföra Bergman och Widerberg. De verkar ha arbetat på HELT olika sätt. Bergman var en kontrollmänniska som hade färdigskrivna repliker och absolut inte kunde improvisera. Rollfigurerna är inte alltid realistiska, allt är konstlat, teatralt. Widerberg vill få fram det äkta, levande, en närhet på ett helt annat sätt (där skiljer sig väl Elvira Madigan lite, den känns inte så himla verklig). Både Bergman och Widerberg är bra i mina ögon. Och dokumentären Liv till varje pris är mycket bra.

4/5

Uppdatering: I ett svar på Joels kommentar om att han faktiskt tyckte att Widerberg är den störste svenska regissören konstaterade jag att jag behövde se fler av Widerbergs filmer för att kunna hålla med eller säga emot. Exempelvis så finns ju inte den tokhyllade Kvarteret Korpen utgiven på dvd. Däremot finns den faktiskt (än så länge) på YouTube. Det är en version inspelad från SVT och den kan ni titta på nedan. Håll till godo! 🙂