The Holdovers (2023)

Om man hade kunnat tidstransportera The Holdovers till början av 1970-talet och visat den för en biopublik då så är jag ganska säker på att de hade köpt filmen rakt upp och ner som en film som var gjord i deras samtid.

Det enda som skulle förvirra dem är väl att de inte skulle känna igen nån av skådisarna i huvudrollerna: den gamla räven Paul Giamatti, nykomligen Dominic Sessa och Da’Vine Joy Randolph som jag har sett i den underbara Dolemite Is My Name.

Giamatti spelar Paul, en lärare på en internatskola för pojkar som får det inte alls ärofyllda uppdraget att ansvara för de elever som inte ska åka hem över jullovet, varav en är Angus (Sessa). Kvar är också kokerskan Mary (Randolph). Pga orsaker (som man säger nuförtiden) hamnar de tre i knät på varandra och blir ensamma kvar på skolan då de andra studenterna åker på skidsemester.

De tre totas alltså ihop och bildar en motvillig found family. Alla har de sitt livsbagage och har byggt murar för att ingen ska se några svagheter. Men murar är till för att rivas och här sker det delvis med hjälp av en julfest och en road trip till Boston.

Ja, det är som jag antydde i början helt underbara 70-talsmiljöer i ett till råga på allt snöigt (!) New England. Även musiken sätter stämningen helt perfekt. Filmen är på plus redan efter fem minuter.

De tre huvudpersonerna är kanske inte de mest älskvärda, framförallt inte den bittre läraren Paul som älskar att kararktärsmörda sina elever med den ena vältaliga harangen efter den andra. Underbart!

Jag mjuknar dock mer och mer för dem och i slutet av filmen älskade jag att hänga med dem, precis som de gillade att hänga med varandra.

Kanske är detta en av regissören Alexander Paynes varmaste filmer (?) och kanske beror det på att han inte ligger bakom manus själv. Det är istället skrivet av David Hemingson och det bygger på Hemingson egna erfarenheter från en liknande internatskola. Jag fann filmen rolig, dråplig och samtidigt hade den en ton av melankoli och sorg i bakgrunden. En bra ton.

The Holdovers är en härlig blandning av The Shining, Döda poeters sällskap och The Station Agent.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Dolemite Is My Name (2019)

Dolemite Is My Name var rena lyckopillret för mig. Snällare film får man leta efter. Dolemite Is My Name är lika fylld med mys som Rudy Ray Moores texter är fyllda med vulgariteter och ”under bältet”-humor. Filmen har ett härligt flow och ett soundtrack (fuuunkeee!) som svänger som Daytona 500.

Ett annat sätt att uttrycka det är: Eddie Murphy är tillbaka! Och han är tillbaka i en biopic om komikern Rudy Ray Moore som till slut når framgång efter att oförtrutet ha kämpat i flera år utan att ge upp. Framgången kommer till slut med filmen Dolemite, Moores humoristiska hyllning till blaxploitation-genren.

Mysig och snäll frågar ni er? Trots att filmen är fylld med grova sexskämt, strippklubbar, uteliggare och knarkarkvartar? Japp, mysig! Ja, det kan hända att miljöerna och Moores egen historia är skönmålade men det svalde jag. I grunden är det en film om att inte ge upp, att kämpa vidare trots att andra kanske inte tror på dig. Gör din grej, med andra ord.

En viktig detalj som filmen har på plussidan är att det känns som att hela skådespelarensemblen har haft roligt när de spelat in den. Här kommer jag osökt att tänka på Knives Out där det verkar som att skådisarna också har haft fun on set.

En som verkar ha haft extra roligt under inspelning av Dolemite Is My Name är Wesley Snipes. Den, i mina ögon, seriöse Snipes är helt underbar som skådisen (och även regissör av filmen i filmen) med det underbara namnet D’Urville Martin. Tydligen har Snipes en stark komisk ådra som jag inte upptäckt tidigare.

Vill ni titta på den bästa filmen om att göra film sedan The Disaster Artist så rekommenderar jag Dolemite Is My Name starkt, och den finns på Netflix. Put your weight on it!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep