Den ryska arken (2002)

Den ryska arken var en ganska omtalad film i början av 00-talet. Jag minns att jag först försökte se den när Cinemateket visade den. Jag och en kompis hade tagit oss ut till världens ände, dvs Filmhuset vid Gärdet, i vad vi tyckte var i god tid. Kön ringlade sig dock lång och biljetterna hann ta slut innan vi kom fram till kassan. En tid senare visade den dock igen på Strindbergs Intima Teater (av alla ställen) och där lyckades jag fixa en biljett. Spoiler för Den ryska arken: den är filmad i en enda tagning. På riktigt dessutom, inte som i Alfred Hitchcocks Repet, Birdman eller Sam Mendes 1917. Den enda andra äkta ”en enda tagning”-långfilm som jag kan påminna mig att jag har sett är den tyska Victoria. Min preblogg-text om Den ryska arken skrevs i juli 2003.

Jag har sett Den ryska arken på bio. (Den visas för övrigt på SVT imorgon tisdag upptäckte jag nu. D’oh!) Filmen kan inte har varit helt lätt att spela in. Den är imponerande vacker bitvis och ibland lite tänkvärd. Vad händer/hände med Ryssland? Tillhör Ryssland Europa egentligen, kan man fråga sig?

Trots ovan sagda så fick jag s.k. museum-koma efter en halvtimme. Handlingen består i att ett sorts europeiskt diplomatspöke vandrar runt i det pampiga Eremitage-galleriet i Sankt Petersburg tillsammans med en nutida ledsagare som man aldrig ser i bild men ur vars ögon vi ser det hela. Olika tidsepoker passerar, även vår tid, med nutida besökare som beundrar tavlor. Mja, det blir för mycket till slut. Betyget blir 3-/5. Med nöd och näppe godkänt alltså. (Min kommentar: idag skulle jag aldrig ge 3-/5 till en film som beskriver som  jag gör här, högst 2/5.)

Just det, om jag inte sa det. Filmen är 99 minuter lång och gjord i en enda tagning.