Yojimbo

22 mars, 2012 2 kommentarer


Titel: Yojimbo (Yôjinbô, Yojimbo -livvakten)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1961
IMDb | Filmtipset

Yojimbo är originalet till Sergio Leones A Fistful of Dollars (1964), då med Clintan som främlingen, men det visste ju ni redan. Det blir bara en kort recension av filmen men jag hänvisar som vanligt till Sofias matiga text.

Återigen ser vi Toshirô Mifune som här spelar en samuraj som kommer till en by där han låter sig anlitas av först den ena och sen den andra rivaliserande ligan. Hans egna mål är egentligen bara att tjäna så mycket pengar som möjligt även om han har ett samvete också. Detta är inte nån av mina favoriter av Kurosawa. Mifune är bra som vanligt men jag tyckte aldrig det blev spännande eller intressant. Jag kan inte komma med nån snillrik formulering (om jag nu nånsin kan det) som förklarar varför jag inte riktigt gillade den. Ibland är det så bara. Men, jag tycker ändå den är sevärd även om t ex Blodets tron och Ikiru är bra mycket bättre. Betyget blir en svag trea.

3-/5

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

De sju samurajerna

17 mars, 2012 4 kommentarer


Titel: De sju samurajerna (Shichinin no samurai)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1954
IMDb | Filmtipset

Dags för Akira Kurosawas mest kända film. Sofia gav den en femma. Enligt många är det inte bara Kurosawas bästa filmer utan också en av världens bästa. Man kan t ex notera att den ligger på plats 14 på IMDb:s topp-250-lista (för några år sen låg den sexa). Själv tycker jag inte det är nån av Kurosawas bästa men det kan ha med förväntningar att göra. Jag hade sett den sen tidigare men för några år sen såg jag den en gång till, på Cinemateket den gången för att verkligen ge den en chans. Mina intryck hittar ni nedan. Här försöker jag även förklara varför Kurosawa inte helt går hem hos mig. Texten skrevs för några år sen när jag var i slutet av mitt Kurosawa-tema.

Handlingen är välkänd: under 1500-talet drabbas en japansk by ideligen av överfall från rövarband och beslutar sig för att slå tillbaka genom att leja samurajer för att hjälpa till. Det blir en luttrad samuraj spelad av coole Takashi Shimura som tar sig an uppdraget. Snart är sex samurajer på väg mot byn. Dessutom har de wannabe-samurajen Kikuchiyo (Toshirô Mifune) i släptåg som alltså fullbordar septetten. Väl på plats utbildar de byborna i strid och bygger diverse skydd mot rövarna, och sen är det bara att avvakta tills rövarna kommer.

Det är väl bara att erkänna direkt: jag tycker inte det här är nån av Kurosawas bästa. Varför? Ja, det är svårt att förklara. Inget jag såg fick mig att tappa andan eller bli gripen. Filmen är inte dålig men däremot har jag svårt att bli helt engagerad. Det gäller för övrigt en hel del av de Kurosawa-filmer jag har sett. Jag tror inte Kurosawa är min påse helt och hållet. Det finns filmer som jag uppskattar och har gett fyra i betyg (Ran, Ikiru och Blodets tron bl a). Men det är nåt med känslan i De sju samurajerna som saknas. Jag vet inte om det är den japanska kulturen och sättet att vara som jag inte kan ta till mig helt. Jag har nu sett 13 Kurosawa-rullar på kort tid, så jag borde ha lärt mig kan man tycka. Jag vill verkligen gilla den mer, men… Jag tror det är blandningen av dråplig humor och allvar som på nåt sätt ställer till det i mitt huvud och gör att jag inte uppskattar humorn fullt ut eller tar allvaret på allvar, på nåt konstigt sätt.

Det blir inte mer än en stark trea (vilket i och för sig inte är ett dåligt betyg). Sen spelar det liksom ingen roll att filmen är en föregångare, epokgörare och stilbildare etc när det gäller actionfilm och film överhuvudtaget. Det tar jag inte med i min bedömning utan kan endast se till min personliga upplevelse. Klart bäst och den karaktär som jag känner mest för är ju Toshirô Mifunes. Han är mycket bra, liksom min personliga favorit bland Kurosawa-skådisarna, Takashi Shimura.

3+/5

Arkiverad under Asiatiskt, Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ikiru

16 mars, 2012 4 kommentarer


Titel: Ikiru (Att leva)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1952
IMDb | Filmtipset

Dags för Kurosawas — i mina ögon — första toppfilm. Omdömet nedan är inte speciellt innehållsrikt men jag minns att jag blev riktigt gripen av filmen. Det är en enkel men kraftfull film som jag rekommenderar skarpt. Läs Sofias utmärkta hyllningsrecension för en betydligt fylligare text.

Takashi Shimura spelar byråkraten Watanabe som går till en läkare för sina magproblem. Det visar sig vara cancer och Watanabe har högst ett halvår kvar att leva. Han går igenom en kris (inte så konstigt!) och ångrar saker han inte gjort i sitt liv. Han försöker glömma genom att ha roligt och dricka eller ”stöta” på en ung kvinnlig kollega. Han har även problem med relationen till sin son. Watanabe försöker helt enkelt hitta nån mening med sitt liv, jobb och sina sista dagar. Takashi Shimura som blivit lite (mycket!) av en favorit gör en helt annan roll än i t ex Revolvern eller De sju samurajerna där han spelar cool kriminalinspektör respektive en cool samuraj. Ämnena i Ikiru är aktuella även idag; jobb, fritid, vad är viktigt i livet, ska man åstadkomma nåt eller bara flyta med. Betyget kan inte bli annat än en fyra.

4/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Rashômon

15 mars, 2012 10 kommentarer


Titel: Rashômon (Demonernas port)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1950
IMDb | Filmtipset

Då var turen kommen till ”mästerverket” Rashômon. Sofia ger filmen en stark fyra. Själv tycker jag det finns senare filmer av Kurosawa som är betydligt bättre.

Som vanligt spelar Kurosawa-kompanjonen Toshirô Mifune en av huvudrollerna (de gjorde 16! filmer tillsammans). Här gestaltar Mifune en bandit som våldtar en kvinna samtidigt som hennes man, fastbunden bredvid, tvingas se på. Senare hittar en skogshuggare mannen mördad. Vad som egentligen har hänt är oklart. Vi får se fyra versioner av det hela: banditens, kvinnans, den mördade mannens (via ett medium) och slutligen skogshuggarens version. Vilken är den sanna? När en händelse visas i en tillbakablick och vi som publik ser det hända så antar man att det man ser verkligen är det som har hänt. På sin tid var det förmodligen unikt att berätta på det här sättet och även idag är det ett annorlunda grepp som vi känner igen det från bl a De misstänkta och Hero.

Om man sett en del japanska filmer är en av sakerna man lägger märke till att skådisarna ofta, vad jag skulle säga, spelar över en hel del. Speciellt gäller detta Mifune som i Rashômon hoppar, frustar och skrattar som den värsta vettvilling. I Revolvern (1949) var han dock lite nedtonad, för att i De sju samurajerna (1954) återigen vara en sorts pajas. Jag vet att det finns en japansk/asiatisk skådespelartradition när det gäller det här sättet att spela. Alla känslor överdrivs nåt oerhört. Om det även har att göra med hur japaner är i verkliga livet vet jag inte riktigt, men jag tycker mig minnas en japansk företagsledare för en tid sen som på en presskonferens grät, bad om ursäkt, och tog på sig skulden för att nåt hade gått dåligt. Ett sorts skådespel. Nån som kan mer om asiatisk/japansk film får gärna bidra med åsikter här.

Hur som helst, när det gäller Rashômon så kände jag att överspelet ibland fick mig att inte riktigt ta filmen på allvar. Det är en välgjord film med ett annorlunda upplägg, lagom spännande men precis som när det gäller De sju samurajerna så får jag aldrig den där wow-känsla. När man läser andra recensioner som hyllar filmen så känns det som om man missat nåt och man vill ge högre betyg men i slutändan kanske det är så att Kurosawa helt enkelt inte är min påse (än så länge i alla fall, efter tre filmer). Jag tyckte nog Revolvern faktiskt var lite bättre, i alla fall mer spännande.

3/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,