Heretic (2024)

A24 verkar mer och mer gilla att producera skräckisar nuförtiden har jag fått för mig. Talk to Me och Midsommar är två exempel och Heretic är ytterligare ett. Filmen är skriven regisserad av duon Scott Beck och Bryan Woods. Ett sånt där par med, vad det verkar, sköna snubbar i stil med Daniels (EEAAO) eller Benson and Moorhead (The Endless).

Två unga mormonsystrar knackar på hos Hugh Grant för att försöka värva honom till deras kyrka. Grant säger att ”The walls and ceilings have metal in them men välkomna in”. Det hela utvecklar sig till ett mysigt kammarspel där den till en början timide Grant har en dold agenda (nähä!). Muahaha.

Det är intressant hur olika de två systrarna är. Barnes (Sophie Thatcher) har ett tjockare skinn då hon är erfaren av livet utanför kyrkan medan Paxton (Chloe East) är minst sagt bräckligt naiv infödd i kyrkan som hon är.

Det diskuteras mycket religion i filmen. Ja, det är väl det som filmen går ut på. Vad är och varför finns religion? Den här typen av teologiskt snack är jag verkligen svag för. Grant, trots att han visar sig vara en psykopat, lägger fram väldigt rimliga teorier och argument. Hugh Grant är för övrigt strålande i filmen och verkar ha haft riktigt roligt under inspelningen.

Jag gillar hur alla inblandade spelar ett spel och är medvetna om att båda vet att den andra vet att den andra vet. Systrarna blir tvungna att spela med i leken för att ge sig själva en chans att komma undan. Spännande!

Under sin ”lektion” för systrarna kommer Grant in på det här med iterationer. Monopol, The Hollies och Bibeln. Allt har gjorts förut, det är bara ytterligare iterationer vi upplever. Ja, det är så sant. Det gäller även på mitt jobb. Först hette det teams, sen blev det squads och nu senast blev det experiences. Experiences, really? Det blir ju fånigt det här med alla dessa buzzwords. Men cheferna måste ju ha nåt att göra de med.

Filmens slut ballar kanske ur en aning och jag har lite svårt att förstå vad Grants agenda faktiskt var. Avslutningsmusiken under eftertexterna med ”Knockin’ on Heaven’s Door” by way of Mazzy Stars ”Fade Into You” var underbar (och passande med tanke på detta med iterationer). Man kan aldrig få för lite Mazzy Star och Hope Sandoval. Nu var det i och för sig Sophie Thatcher som sjöng men ändå.