Film noir-fredag: The Naked City

Titel: The Naked City (Storstad)
Regi: Jules Dassin
År: 1948
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Första filmen av Jules Dassin i film noir-temat blir det den här fredagen. Och kanske är det just Dassin som återupprättar film noir-genren en aningen för min del. Jag har ju kanske varit lite tjurig på sistone gentemot filmerna i temat. Den senaste filmen som fick en fyra var Scarlet Street som jag skrev om i början av augusti. Men nu är det dags för en fyra igen. Ytterligare två Dassin-filmer kommer förresten dyka upp framöver. 

Ah, fan vet om jag inte börjar kapitulera inför den käcka stilen som fanns inom mycket av amerikansk film från 40- och 50-talen. Fast en skillnad med filmen jag just sett — och uppskattat — kan vara att den inte var käck på ett för mig jobbigt sätt utan istället bara var mysig. Och detta trots att den handlade om en mordutredning. Just denna blandning är i och för sig nåt som jag stört mig på i några av de noir-filmer (eller noir-liknande filmer) jag sett under den senaste tiden. Det ska vara rått och svart men nånstans blir det ändå så där jobbigt klämkäckt och då faller filmen för mig.

Så, vad var skillnaden med The Naked City? Jo, filmen har en lite egen dokumentär känsla. Den handlar om New York och om vad som händer när det sker ett mord. Filmen tar på sig rollen av ett betraktande öga, ett relativt objektivt öga. Trots den betraktande stilen så är filmen ändå mysig. Till det bidrar myskommisarien (spelad av Barry Fitzgerald) som utreder mordet. Till sin hjälp med fotarbetet, som de uttrycker det i filmen, har han helyllemannen Frank Halloran (Don Taylor).

En detalj i filmen som jag tyckte var lite lustig, för att inte säga uppseendeväckande, var att Frank uppmanades av sin fru att slå sin son efter att denne gått över Den Stora Vägen helt ensam och utan tillåtelse. Frank tyckte dock att detta bara visade att hans son var en framåt grabb och försökte hitta på ursäkter till att skjuta upp agan. Frank räddas av gong-gongen då kommisarien ringer och behöver hans hjälp. Well, jag antar att det var allmänt accepterat med barnaga på den här tiden. I vilket fall så är det ett exempel en sån där grej som gör det intressant att se äldre filmer.

Utredning går sin sakta gång utan att egentligen nånting spektakulärt händer. Nånting skumt är man dock på spåren då det visar sig att en av de personer som polisen förhör är en patologisk lögnare. Mot slutet får vi en spännande jakt när mördaren sakta ringas in. Det jag uppskattar mest med filmen är nog att få se miljöerna i New York vid den här tiden. Folklivet, affärerna, tunnelbanan, osv. Och sen var mysfaktorn hög utan att det för den skull blev töntigt. En svag fyra blir det till slut.