#SFF14: Northern Soul (2014)

15 november, 2014 5 kommentarer

sff_logoFörsta filmen under förra lördagens filmspanardag var Northern Soul, en film jag inte visste någonting om. Jag fick precis innan filmen av Henke veta att Steve Coogan skulle vara med. Jag tror jag även att hade förstått att det var en brittisk film.

Så filmen börjar och… jag förstår inte vad skådisarna säger. Aha, det är brittisk film som utspelas i norra England, därav titeln, där det är rotvälska som gäller. Inte riktigt i klass med det ”språk” som pratas i Skottland. Jag minns när jag på en tidigare festival såg Ken Loachs Sweet Sixteen som utspelas i Glasgow. I princip det enda jag förstod då var ”for fuck’s sake!”, vilket i och för sig yttrades ganska ofta.

Jag lutade mig över till Jessica som satt bredvid mig och viskade ”det är otextat!”. Hon skrattade till och skakade på huvudet. Japp, vi skulle ha vissa problem med att hänga med, helt klart. Nu ska sägas att det inte var så mycket till handling att hänga med i direkt…

En ung mobbad kille, John (Elliot James Langridge), hittar sin plats i tillvaron när han upptäcker soulmusik, dans, att vara DJ och samla skivor. Musikgenren kallas Northern soul eftersom den var populär i norra England under slutet av 60- och början av 70-talet. Musiken i sig är ju svart soul från USA. Lite udda att döpa en genre efter var den är populär snarare än var den kommer ifrån.

En europeisk Bruce Lee?

En europeisk Bruce Lee?

Jag gillar svart musik från 70-talet. Faktum är att mina husgudar är Parliament/Funkadelic, men det handlar mer om funk än soul. Northern soul-musik visade sig vara helt ok men jag vet inte om det var ljudet under visningen eller musiken i sig. Det svängde i alla fall aldrig till riktigt rejält. Jag tror nog det delvis hade med ljudet att göra. Till skillnad från musiken i en film som jag såg några dagar senare så var det här inget riktigt tryck i salongen.

Handling i Northern Soul är väldigt simpel. Egentligen har inget ändrats när filmen slutar. Jo, eller det kanske det har. John har vuxit upp vilket inte är så konstigt eftersom filmen är en klassisk coming of age-historia. Samtidigt är det även en klassisk uppgång och fall-historia. John kämpar i början, får framgång, får ligga, börja droga, allt kollapsar och sen börjar han om igen.

Nja, lite tråkig. Roliga kläder dock!

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadrat_svFler som har skrivit om Northern Soul: Fiffis filmtajm och Fripps filmrevyer.

Om visningen: En mysig lunchvisning på Park. Jobbiga säten som vanligt men värre skulle det bli, men det visste vi inte då… Den stora snackisen efteråt, både på Twitter och i verkliga livet, var hur många procent av dialogen man förstod. Vissa hävdade att de förstod 13% men det toppades av Fiffi som påstod att hon bara förstod 3%.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Musik, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2014 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Attack the Block

17 januari, 2013 12 kommentarer

Attack the BlockTitel: Attack the Block
Regi: Joe Cornish
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag gillar Attack the Block. Det var faktiskt årets överraskning av de filmer jag såg förra året. Varför då frågar ni er? Jo, det var en film jag hade hört ganska mycket om innan såg den och mest handlade det om hyllningar eller åtminstone hejarop. Jag hade också hört att det var en sorts sf/skräck/komedi och det brukar nästan aldrig funka för mig. Antingen är det sf/skräck eller så är det humor. Kombinationer brukar nästan aldrig tilltala mig. Dessutom ser jag nu att regissören Joe Cornish är en debutant, det kan ju aldrig funka.

Handlingen är förlagd till en stadsdel i London där sjuksköterskan Sam (Jodie Whittaker) vandrar hemåt en kväll. Hon blir rånad av några lokala ligister men rånet avbryts när en meteorit (oväntat, nähä?) slår ner. Den där meteoriten kanske inte bara var en meteorit då det plötsligt dyker upp svarthåriga hungriga rymdkakmonster. Sköterskan och de unga ligisterna kommer att få lära sig att respektera varandra och samarbeta för att överleva. Till sin hjälp får de även en haschodlare spelad av Nick Frost och han kund (Luke Treadaway).

Som jag antytt så trodde jag inte det här var min typ av film men det visade sig vara en riktigt trevlig överraskning. Vi får härliga brittiska Londonmiljöer. Fotot är riktigt snyggt och musiken är njutbar den med. Alienmonstrena är riktigt snygga, med helt svart päls och lysande huggtänder. Filmen är rolig precis på rätt sätt, utan att bli töntig. Givetvis är det tokmycket samhällskritik då filmen kommer i lagom tid efter Londonkravallerna.

Det finns en scen som använder samma grepp som i den lysande (ja, i alla fall när jag såg den när den kom) kontorssatiren Office Space, där en bilköande mjukvaruutvecklare rappar med i Scarface’s No Tears. I Attack the Block lyssnas det på Sound of da Police med KRS-One medans det väntas på en hiss. När sen förortsligisterna dyker upp så drar man sig tillbaka: ”Jag tar nästa hiss, det är lugnt”.

Attack the Block är spännande, intensiv, rolig, annorlunda. Det var charmigt att se ligisterna sakta omvändas och börja jobba tillsammans med såna som de ska förakta. Och på samma sätt var det intressant att se de vita medelklasspersonerna inse att ”varför kan vi inte bara komma överens?”. Samtidigt som det är övertydligt är det charmigt och jag gillar Attack the Block.

4-/5

Arkiverad under Action, Betyg 4, Film, Komedi, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,