Den okända flickan (2016)

De belgiska bröderna Dardenne är tillbaka med ännu en glad romantisk komedi som du lämpligen avnjuter en varm sommarkväll tillsammans med en fruktig Hoegaarden.

Nej, givetvis inte. Det är bröderna Dardenne vi pratar om. Så ett dystert februari och en plastmugg med automatkaffe passar bättre.

Jag gillar bröderna Dardenne. De har sin stil som de kör stenhårt med. Det är vardag i kubik samtidigt som det är ungefär lika episkt som det är vardagligt. Deras filmer maler allt som oftast ner mitt initiala motstånd.

I Den okända flickan (originaltitel: La fille inconnue) får vi träffa den unga läkaren Jenny (Adèle Haenel) som jobbar på en sorts öppen mottagning där oftast fattiga människor kommer för att få vård. Hon gör hembesök där hon lägger om sår, tar en kaffe med äldre människor och blir favoritläkare för en ung kille som fått cancer.

Nu ska hon sluta på mottagningen eftersom hon fått en mer prestigefylld tjänst på ett sjukhus med betydligt mer resurser.

Under hennes sista dag på mottagningen så händer dock något som skakar om hennes tillvaro. En kvinna ringer på ringklockan efter stängning och Jenny väljer att inte öppna. Nästa dag hittas kvinnan död i närheten. Jenny kan inte släppa vad som hänt utan blir besatt av att ta reda på vem den okända kvinnan är och vad hon råkat ut för.

Under filmens gång kom jag mer och mer att fundera på Jennys liv. Vad har hon egentligen för liv? Hon mer eller mindre bor på mottagningen och verkar inte ha nåt övrigt socialt liv alls. När hon inte jobbar så röker hon. Hon står antingen hemma eller på mottagningen med öppet fönster och röker. Varför var det så många scener med just det? För att visa på hennes trista tillvaro? Jag antar att det var just den tillvaron hon ville ändra på genom att byta upp sig jobbmässigt.

Sen var det den där mottagningen. Även om Jenny inledningsvis har en praktikant (en läkarstudent som ska lära upp sig) så jobbar hon annars där helt själv. Om hon är mitt uppe i att undersöka en patient och det ringer på dörren får hon släppa allt för att ta emot den besökande. Jag skulle föreslå att den belgiska staden Liège investerar i att anställa en receptionist?

Det var lite svårt att få grepp om Jenny. Det som står klart är att hon alltid agerar med bestämdhet och mänsklighet, och så är hon är envis. I slutändan kunde jag inte låta bli att gilla henne.

Filmen kändes lite upprepande, precis som Dardennes förra film Deux jours, une nuit. Där var det Marion Cotillard som åkte runt och gjorde hembesök av ett annat slag. Men jag tycker nog Den okända flickan var snäppet bättre.

Som jag skrev tidigare så är det väldigt enkelt, eller vardagligt kanske, men samtidigt episkt när det gäller bröderna Dardenne. Insatserna är höga även om det kan tyckas att det är tvärtom. Men här tar Jenny faktiskt beslut och livsbeslut som påverkar inte bara henne själv utan även andra i hennes omgivning, som t ex den där läkarstudenten.

Den okända flickan har premiär nu på fredag och givetvis visas den på biografen Zita i Stockholm. Var annars liksom? Jag vet inte om jag rekommenderar ett biobesök egentligen. Rent visuellt har den inte så mycket att bjuda på. Å andra sidan kan det vara bra att se den här typen av inte så spektakulär film just på bio för att ge den bästa möjliga förutsättning i form av fokus (förutsatt att du inte hamnar bredvid en mobilmarodör vill säga).