Sicko (2007)

Nu när jag avhandlat den sista filmen som jag såg under Stockholm Filmfestival så kändes det passande att lugna ner sig lite och skicka ut en gammal preblogg-recension. Texten om Sicko skrev jag i oktober 2007, och, nej, jag har fortfarande inte sett den där dokumentären jag nämner i slutet, Manufacturing Dissent.

Som vanligt handlar det om en underhållande och tänkvärd dokumentär/propaganda-film från Michael Moore. Visst är det vinklat och det är ju det som är poängen på ett sätt. Moore vill ha nåt sagt och tar till de medel som står till buds. Jag tror inte han ljuger i nåt han säger. Däremot väljer han att lyfta fram sånt som backar upp hans poäng. Och denna gång är poängen att nåt är sjukt med det amerikanska sjukvårdssystemet. För att få tillgång till sjukvård måste man först ha en sjukvårdsförsäkring och det kan hända att det inte räcker med det då försäkringsbolagets regler och läkare kan sätta käppar i hjulet, ibland bokstavligen då vi får höra om en flicka som dör i en ambulans på väg till ”rätt” sjukhus.

Efter att ha återgett några skräckhistorier om hur (dåligt!) det funkar i USA ger sig Moore av till Europa för att visa hur (bra!) det funkar där. Här blir det en aning fånigt då Europa framstår som rena sagovärlden. Ok, jag håller med Moore i sak; sjukvård är en sån sak som är perfekt att skötas som en beskattad statlig verksamhet och inte som ett vinstdrivande företag. Men i Europa överdrivs det hela, när Moore gång på gång konstaterar att allt är gratis vilket det ju inte är. Moore nämner nån gång att det faktiskt inte är gratis utan en skattefinansierad verksamhet, men ofta är det helt enkelt – gratis, enligt Moore. Dessutom skulle det inte vara svårt för en sån som Moore att göra en liknande ”skräckdokumentär” om t ex psykvården i Sverige. Brister finns överallt.

Efter Europaäventyret styr Moore kosan till Guantánamo med några sjukliga 11 september-hjälparbetare för att de ska få samma vård som fångarna där får. Det slutar med att de istället hamnar i Kuba där de (förstås!) tas emot med öppna armar. Hyfsad pr för Kastros Kuba. Filmen är, som jag skrev först, både underhållande och tänkvärd. Moore har ett allvar som han blandar upp med en skön humor med självdistans, kanske inte självdistans mot sig själv som person men mot sig själv som amerikan om ni förstår vad jag menar. Mot slutet, med hjälparbetarna i Kuba, blir det riktigt rörande. Det är möjligt att det är rörande på samma sätt som t ex i det smaklösa Extreme Home Makeover men här kändes det i alla fall mer mänskligt.

PS. Jag ska försöka se den Moore-kritiska dokumentären Manufacturing Dissent som är gjord av (tidigare) Moore-fans för att få en annan vinkling på fenomenet. Ja, han är blivit ett sånt, Moore.