The Nice Guys (2016)
22 juni, 2016 16 kommentarer
Nån gång på 90-talet stod jag en sen kväll på Tullinge pendeltågsstation för att ta tåget tillbaka in till stan. Jag hade varit på den nu för länge sen insomnade musikfestivalen Lollipop, som höll till på Lida friluftsområde om jag minns rätt. Medan vi stod och väntade på perrongen så hände nåt på andra sidan spåret utanför en restaurang.
Två snubbar gick emot varandra och den ena hade nåt tillhygge i handen. Ett järnrör såg det ut som. Snubben med röret svingade ett slag mot den andra killens huvud och sen hördes ett ljud som etsade sig fast. Det lät som ben som kraschades sönder. Snubben föll som en fura mot marken och en blodpöl bildades. Gänget som snubben med järnröret tillhörde hoppade in i en röd bil och drog därifrån så att däcken tjöt. Efter ett tag kom ambulansen och hämtade in snubben som låg och blödde.
När vi senare satt på pendeltåget pratade polisen i högtalarna och frågade om det fanns vittnen till en knivmisshandel som ägt rum alldeles nyss. Kniv? Jag tyckte det såg ut som ett järnrör och att det svingades som ett järnrör.
Efter ett tag rullade tåget tillbaka till stan och vi fick aldrig reda på hur det gick för snubben som fick ett järnrör i huvudet alternativt blev knivhuggen. Men jag kommer aldrig glömma händelsen.
En tid efteråt så skulle jag gå på bio för att se Face/Off, en film som många hyllat som en riktigt cool actionrulle. Jag mådde illa när jag såg den. Nu när jag kollar upp fakta efteråt så måste festivalen varit i slutet av juli 1997 och sen hade Face/Off premiär i oktober samma år. Det var ju ett bra tag efteråt men jag minns att jag ändå inte klarade av att njuta av våld som underhållning. Det gick helt enkelt inte.
Tillbaka till nuet och den film det egentligen handlar om idag. Månadens filmspanarfilm The Nice Guys! Vad är kopplingen till det som hände under Lollipop och Face/Off? Jo, jag kommer till det, men först lite om handlingen i The Nice Guys. Filmen är en buddykomedi skriven och regisserad av Shane Black och vi ser Russell Crowe och Ryan Gosling i huvud- och så småningom titelrollerna.
Crowe spelar Jackson Healy, en… ja, vad? en snubbe som hotar och misshandlar folk mot betalning. Gosling är den mer eller mindre misslyckade privatdeckaren tillika suputen Holland March. På grund av anledningar så bryter Healy armen på March för att han ska sluta leta efter en försvunnen ung kvinna vid namn Amelia. Efter förvecklingar slutar det ändå med att de båda försöker hitta Amelia och de får även hjälp av Marchs unga (tretton?) dotter Holly (Angourie Rice).
Om jag skulle beskriva The Nice Guys så skulle jag säga att det är en actionkomedi i form av en neo-noir. En deckare och en hitman (eller vad man nu ska kalla Healys sysselsättning) letar efter en försvunnen dame och dras in i konspirationer och konstigheter i porrbranschen på 70-talet i änglarnas stad (Boogie Nights!). Givetvis har vi även en berättarröst (jag minns inte om det var Gosling eller Crowe som stod för den eller bägge).
Jag fick även lite bröderna Coen-vibbar då jag får erkänna att filmen är riktigt snyggt gjord med överdådig scenografi och färgglatt foto + att manuset är genomtänkt med smarta callbacks till tidigare händelser i filmen + att musiken schysst 70-talsskön.
Inledningsvis hade jag ändå svårt att sugas in i filmen. Folk runt omkring mig skrattade med jämna mellanrum. Själv satt jag mest och hade varken roligt eller tråkigt och förstod egentligen inget av handlingen. Varför letade man efter Amelia? Efter ett tag insåg jag dock vilken typ av komedi filmen var. Jag tror det var när Gosling sitter på toaletten och försöker rikta en pistol mot Crowe samtidigt som han ska dra upp byxorna och hålla dörren öppen.
En sak som stack ut på ett postivit sätt var att Marchs dotter faktiskt var en ganska stor och viktig del av handlingen. Jag hade räknat med att hon skulle vara med ett kort tag i början och sen kanske dyka upp i slutet. Så blev det inte utan hon följde med och deltog aktivt i pappans irrfärder på porrpartyn och liknande.
Men så var det det här med våldet. Problemet var inte att jag mådde illa under The Nice Guys. Det tog ett tag, men den där äckliga känslan jag hade fått under Face/Off-visningen försvann gradvis (tiden läker alla sår) och senare under hösten ’97 var jag tillbaka uppe i sadeln och kunde återigen (tjoho!) njuta av underhållningsvåld. Problemet med The Nice Guys var att folk sköts ihjäl till höger och vänster mer eller mindre slumpmässigt på sätt som man skulle uppfatta som roliga (?) men som varken var roliga eller fick några konsekvenser. Jag kan inte låta bli att jämföra med Pulp Fiction där Vincent råkar skjuta huvudet av Marvin när de åker bil. Skillnaden i Pulp Fiction är att händelsen är absurt rolig och leder vidare till andra händelser (The Wolf gör entré t ex). I The Nice Guys finns ett litet undantag där det faktiskt blev absurt roligt, och det involverar två personer som faller från hög höjd och en pool. Men överlag blev jag inte klok på vad filmen var ute efter med det här.
Slutord: Jag hade mestadels ganska roligt när jag väl greppat filmens stil. Hade Kim Basinger roligt under inspelningen? Well, det var svårt att se eftersom hon numera inte har förmågan att kunna ändra ansiktsuttryck.
Kolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om The Nice Guys samt om nån mer än jag snappade upp följande replik: ”If you want me to do that, don’t eat asparagus”.
Är de snälla mot filmen eller tar de fram knogjärnet?
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Johan)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Pingback: The Nice Guys (2016) | Rörliga bilder och tryckta ord
Pingback: The Nice Guys (2016) | The Nerd Bird
Vilken otroligt hemsk upplevelse det måste ha varit. Fy fan. Jag förstår om den satte sig fast. Börjar man tänka på underhållningsvåld och vad det faktiskt är så blir det ju heeeeelt sjukt.
I filmen, i slutet, på den där bil-showen, hur många människor dog inte där som inte ens var inblandade i allt fuffens? Och blev det något efterspel för våra trevliga killar gällande detta? Nej, inte direkt va?
Ja, nä, det var ingen trevlig upplevelse och det förtog ganska mycket av den sköna festivalstämningen. Nu var det väl ännu värre för snubben som blev misshandlad men…
Japp, en massa random folk blev skjutna och det kändes som att man liksom skulle tycka att ”ho ho, vad kul att den bara blev skjuten av misstag, ho ho” och jag vet inte… roligt var det inte.
Usch, din historia om det verkliga våldet där… Jag såg en tjej nästan bli abducted/kidnappad en gång och det var extremt upprivande för mig trots att jag bara var en åskådare på tryggt avstånd (hann inte ingripa oavsett om jag velat). Det är en sak jag antagligen aldrig komma glömma.
Men till den lättjefyllda filmen med mord och våld som inte betydde något alls. Kul att du lyckades ”tuna in” till filmens ton. Själv lyckades jag inte med detta till fullo.
Jag hade en granne till höger också som inte alls verkade gilla filmens. Grannen framför skrattade dock mest hela tiden. Det visar hur olika folk i publiken reagerade. Du nämner Coens filmer och det är en bra spaning. Precis som med Hail, Caesar! är detta kanske en film som jag behöver se flera gånger för att till fullo uppskatta?
Scenen med två som föll mot poolen var en av filmens mest bisarra. Jag skrattade högt.
Mm, det var inte kul, och inget jag glömmer i första taget. Precis som du kunde jag bara betrakta det hela på avstånd från andra sidan spåret.
Det tog en stund att komma underfund med filmen men när jag väl insåg att det var en fånig actionkomedi så hade jag ganska roligt.
Haha, grannen till höger var jag antar jag, och den framför var Joel. Visar också hur olika folk reagerar utåt på samma känsla inombords så att säga. För mig är det så att jag kan tycka en scen är hur rolig som helst men det ska mycket till innan jag skrattar högt. Joel däremot… 😉
Klart att den repliken hängde sig kvar i hjärnan 🙂
Det du kommenterar om dödsfallskonsekvenser var inget jag tänkte på i stunden, men är den typen av ”problem” som är svåra att bortse från när man väl börjat tänka på dem. Kan detta vara det största probleme för komedier där folk också ska dö eller skada sig — svårt att hitta rätt tonläge? Samtidigt finns ju alltid den där universella tanken ”That’s funny because I don’t know him”. På film alltså, inte när det är på riktigt som i ditt fall. Otäck upplevelse, det där.
Haha, trodde jag var ensam. 😉
Ja, det kan nog mycket väl vara det största eller åtminstone ett av problemen med framförallt actionkomedier. Det gäller att hitta rätt ton. Tarantino är väl mästaren, fast å andra sidan gör ju inte han komedier rakt av. Nu kom jag att tänka på scenen när Robert De Niro…
**** SPOILER för Jackie Brown *****
…skjuter ihjäl Bridget Fonda för att hon snackar för mycket. Skulle det vara roligt? Jag minns att jag fick en känsla av osmak i hela kroppen när det hände.
Bra QT-exempel! Det är väl ett sådant exempel där regissörens fingertoppskänsla slinter, åtminstone i förhållande till dig som tittare. Jag kan inte påminna mig särskilt mycket avsmak vid den händelsen/scenen men inte heller någon större humor.
Ja, där funkade det inte riktigt för mig. Kan tänka mig att en del andra tyckte scenen var rolig eller åtminstone absurd.
Hade du
sättsett trailern 100 gånger som jag så hade du nog varit med på vilken sorts film det skulle vara från start. Bara trams, rekat genom hela trailern :P.Är helt med dig på våldet. Det var inte tillräckligt vidrigt för att vara intressant, typ serbian film om man ska vara extrem. Inte heller tillräckligt roligt för att vara värt att gå ifrån ett trovärdigt beteende hos karaktärerna. Dumt!
Ja, när jag väl insåg att det bara var trams så började jag gilla filmen mer. 😉
Obs! A Serbian Film är en film jag aldrig kommer se. Fast det sa jag om Cannibal Holocaust också. 😉
Hemsk upplevelse du verkar ha varit med om. Kan tänka mig att det blir så att man får avsmak, i alla fall en tid därefter, när man erfarit eller sett verkligt våld på nära håll.
Håller också helt med dig om att våldet i filmen på många ställen varken var roligt eller motiverat – dock inte osannolikt om folk går bärsärk i offentliga miljöer. Det som störde mig mest var nog kvinnan som stod i sitt kök och lagade mat som blev skjuten i magen. Vad hände med henne, liksom? Jag kan förstå om riktiga skurkar skiter i vilka som blir skjutna, men varken Healy eller March kändes som om de struntar i såna saker. De är ju på sätt och vis civila de med. Nä, mycket ologiskt och irriterande.
Ja, en tid efter den där upplevelsen så funkade inte filmer där våld framställs som coolt eller roligt. För riktigt våld är ju ingetdera.
Ja, den där kvinnan i köket var det värsta exemplet plus nån som var utklädd till ett träd på den där festen.
Tråkigt att du fick Face/Off förstörd.
Nåväl. Det finns värre saker att få förstörda. 🙂