The Man from U.N.C.L.E. (2015)
19 augusti, 2015 13 kommentarer
Ibland (lite då och då) händer det att jag ser filmer som inte gör nåt vidare intryck på mig. När sen recensionen ska skrivas så har jag ingen infallsvinkel. Jag varken hatar eller älskar filmen. Dessa recensioner är de svåraste att skriva. Det jag brukar ta till då är att rakt upp och ner skriva ner det som jag gillade eller ogillade med filmen. Det finns ingen plan, jag har ingen poäng med min text. Det handlar bara om ett torrt och tråkigt uppräknande av saker, men det blir åtminstone en text skriven.
Denna månads filmspanarfilmen, The Man from U.N.C.L.E., var en sån film. En harmlös film. Den gör varken från eller till. Givetvis skulle det bli kul att se Alicia Vikander i en av huvudrollerna. Det är ju inte för inte som hon figurerar i bloggens header här ovanför till höger. Dessutom blir det mer Vikander på bloggen framöver, framåt hösten, inklämt på nåt lämpligt ställe mellan alla recensioner av de filmer som jag kommer att se under Malmö Filmdagar som går av stapeln nästa vecka.
The Man from U.N.C.L.E. bygger på en populär (haha, ja, det vore märkligt om den inte hade varit populär) tv-serie från 60-talet. Man skulle kunna säga att filmen är en förlängd prolog till serien. Henry Cavill och Armie Hammer spelar två agenter från väst respektive öst som motvilligt tvingas samarbeta för att rädda världsfreden. Vikander gör rollen som Gabby, en östtysk bilmek vars försvunna pappa är nyckeln till att få till den där världsfreden.
Dagen innan jag såg filmen läste jag DN:s recension. Johan Croneman gav filmen en etta och skyllde på att de tre i huvudrollerna inte hade nån som karisma och var totalt renons på komisk timing. De var alla stela som pinnar och enligt Croneman och skulle rollfigurerna inte ens kunna väckas till liv av 20000 volt.
Jag vet inte vilken sida som Croneman vaknade på den dag han såg filmen, men rätt sida var det i alla fall inte. Så illa som han försöker få det till var det inte. Henry Cavill tyckte jag fungerade utmärkt som stilig och charmig amerikansk agent/gentlemannatjuv i Berlin och Rom. Armand Hammer (med rysk brytning) var ok och hans samspel med Cavill störde inte.
Det enda jag kan ge Croneman lite rätt i är att Vikander inte riktigt funkade fullt ut för mig. Jag tyckte inte hon kände sig helt bekväm, inte riktigt inne i filmen. Hon försöker, men jag tyckte det fanns en viss, om än liten, osäkerhet. Jag tror Vikander än så länge funkar bäst när hon får spela en karaktär som hon kan ge sig in i totalt, främst i dramafilmer. I filmer med Ocean’s Eleven-yta och -humor kommer hon inte riktigt till sin rätt – än så länge är kanske bäst att säga. Sen kan det nog spela in att jag som svensk sitter och lyssnar noga på varje antydan till konstig/fel brytning. Gabby ska prata både tyska och engelska med tysk brytning i filmen och det kan inte vara helt lätt att få till allt detta och samtidigt vara rolig med sina repliker och övrigt spel.
Filmen är snygg att titta på. Bilar, solglasögon, smycken, klänningar, kostymer och gamla trämotorbåtar. Känslan är 60-tal och det är inte så speciellt mycket action egentligen. Det förekommer en ganska mysig biljakt i början i Berlin men sen handlar det mer om spionsaker om man säger så.
Det förekommer en bil/motorcykeljakt mot slutet i Rom som jag gillade. Den är filmad på ett Google Earth-vis där det zoomades ut från en bil och sen in till en annan på ett effektfullt sätt. Ja, rent stilistisk passade detta inte riktigt in i resten av filmen, vilket några av de andra filmspanarna påpekade efter visningen.
Just detta spretiga var tydligen en av filmens brister men för egen del var det inget jag egentligen tänkte på under filmen. Däremot kan jag hålla med om det så här efterhand när jag får det påpekat för mig. Men eftersom jag inte störde mig på det under filmens gång så är det inget jag kan ta upp nu som nåt negativt.
Men titta, nu har jag fått ihop några ord. Då avslutar jag fortare än kvickt med ett betyg.
Vad tyckte de andra om filmen? The Man from U.S.E.L. eller en smarrig Napoleonbakelse?
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fredrik on Film
Har du inte sett den? (Carl)
Fripps filmrevyer
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Pingback: The man from U.N.C.L.E. (2015) | Rörliga bilder och tryckta ord
Vi tyckte lika mycket, eller lite i detta fall, om filmen tror jag. 2/5 är rimligt. Jag gillade dock Vikander mer än du som det verkar. Tyckte inte hon var stel, mer lite avvaktande eller sluten. Vilket hon antagligen gick för i sin tolkning då hennes karaktär hade en hemlighet (som kommer fram i slutet av filmen).
Stel kanske var fel ord. Avvaktande och sluten är iofs inte speciellt mycket bättre att vara i en lättsam spionactionkomedi. Nej, oavsett rollfigurens ”hemlighet” så tror jag det var Vikander själv, inte rollfiguren, som bidrog till det avvaktande. Men Alicia var inte dålig, bara inte superduperperfekt. 😉
Funderade också lite på Vikanders svajiga accent, där kändes Hammer mer konsekvent. Men som du (och Henke) säger: ok underhållning för stunden. Ska bli spännande att ta del av ditt Alicia-”maraton”
Nu när jag tänker efter som tror jag knappt jag hörde nån tysk accent överhuvudtaget. Bara en svensk när hon pratade tyska. 😉
Ja, vi får se när det passar att köra The Alicia-thon. Hade ju tänkt ha det som en del av nästa filmspanartema men det blir tajt tidsmässigt med Malmö och allt vad det innebär.
Den där Croneman kan man inte lita på! (trots att han är från Norrköping!)
Han sjönk ordentligt ned i tramsträsket när han slaktade Thomas Ravellis hjälteinsats i VM-94!!
Sånt gör man bara inte! 😉
Och filmen ovan verkar ändå lite småkul!
Ja, haha, jag läste det där han skrev om Ravelli. Blev lite häpen. Men slaktade han egentligen Ravellis insats 94. Var det inte mer Ravelli själv han slaktade. Det är ju iofs ännu mer elakt. 😉
Ibland kan Croneman vara bra dock, men det känns lite att han tillhör en svunnen tid.
Filmen är ok. Blockbuster-Flmr kan nog gilla den. 😉
Jobbigt när man känner sig sådär tom efter att ha sett en film. Vad som helst är bättre, i alla fall om den ska skrivas om. Men jag tycker du lyckades bra 🙂
Haha, tack. 🙂
Ja, det hjälpte verkligen inte att man lyssnade på Vikanders repliker, särskilt m.a.p. brytningen. Jag tyckte att hon försökte ett par meningar med dålig tysk brytning och struntade sedan i det konsekvent. Väldig kontrast mot stackars Hammer som nog var den i ensemblen som hade lite ambition.
Hammer körde sin brytning rakt igenom, stämmer. Men hur man ser (och hör) på det så blir det nästan aldrig bra med engelska och olika brytningar. Känns som en komedi även när det inte är en komedi.
Jag läste någonstans att Alicia frågade Ritchie om brytningen och han svarade ”använd din egen”. Problemet var bara att efter alla filmer hade hon inte någon ”egen” brytning längre. Jag vet inte exakt i vilken ordning filmerna spelades in, men hon har gjort rysk, tysk och fransk brytning, brittisk, amerikansk och australiensk engelska. Det är bara det att hon alltid har jobbat hårt med en dialektcoach för att klara det. Här fick hon inte det, och då blev det som det blev.
En irriterande sak är att alla levererar sina repliker så långsamt och övertydligt. Det är antagligen ett medvetet grepp för att efterlikna TV-serien, men det blir tröttsamt i längden (raden ”It doesn’t. Have. To fit!” är dock guld).
Alicia klarar sig ändå bäst genom sin förmåga att uttrycka sig mimik och kroppsspråk. Man vet vad Gaby känner, vilket gör henne mest intressant. Och så har vi ju alltid dansscenen. 🙂
Välkommen hit, Erik! (om du inte kommentar tidigare vill säga)
Aha, tack för info. ”Använd din egen”, det var ju ett lite dumt sagt av Ritchie. Nu skulle hon ju spela tysk och om nu hennes egen brytning hade varit svensk så hade det ju blivit fel i vilket fall. Jag tyckte det märktes att hon var aningen osäker på sin engelska här. För mig påverkade det prestationen. Hon gör inte bort sig alls men hon var inte så bra som hon kan vara.