Undersökning av en medborgare höjd över alla misstankar
1 april, 2011 3 kommentarer
Titel: Undersökning av en medborgare höjd över alla misstankar
Regi: Elio Petri
År: 1970
Det första som slog mig i den här filmen var faktiskt musiken av Morricone. Den var ganska annorlunda, lite fånig nästan (påminde lite om nutida Michael Nymans naiva verk kanske). Initialt tyckte jag inte om den alls men efter ett tag så hade jag accepterat den och den passade ganska bra in i filmens märkliga handling. Just ja, handlingen var det. Jo, Gian Maria Volonté spelar en polischef som mördar sin älskarinna eftersom han på nåt sjukt sätt vill visa att han står över lagen.
Nåt jag aldrig kan förstå är varför italienarna envisas med att spela in ljudet separat, och dubba det i efterhand. Helt obegripligt. Sånt sänker betyget, det är ofrånkomligt. Historien i sig är ganska intressant. Efter ett tag inser jag att det är en satir. Bitvis var det även vad jag tolkade som surrealistiska inslag. Satir är nog en genre jag har svårt för (förutom i Lindsay Andersons O Lucky Man!).Den här rullen blir aldrig spännande som jag ibland känner att det behöver vara för att jag ska gilla en film fullt ut. Här är berättandet konstigt, helt utan nerv. Efter ett tag ville jag bara att filmen skulle ta slut. Scenerna med älskarinnan, som vi får se i form av återblickar, var bara jobbiga. Volonté var dock bra som galen polischef med oklanderlig klädstil och frisyr.
2+/5
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Nej men, ännu en film där vi betygsmässigt i alla fall tycker rätt lika. Håller också med om det märkligt avslagna berättandet, även om jag tyckte att den helt surrelistiska scenen i huset där alla hans överordnade försöker övertala honom faktiskt var väldigt underhållande.http://bilderord.wordpress.com/2010/07/25/indagine-su-un-cittadino-al-di-sopra-di-ogni-sospetto-1970/
Har inte hört talas om denna sen tidigare, men eftersom jag gillar italiensk film blir jag rätt nyfiken på den. Det där med dubbningen har jag efter många filmer slutligen accepterat, men jag stör mig på det i början av varje film. Men inte helt ologiskt har det numera blivit synonymt med italiensk film för min del. En annan intressant grej du tar upp är Morricones musik. Han är verkligen en kompositör som kan pendla mellan fantastiskt och dåligt, eller odödligt och lättglömt om man vill det. Ett exempel på det är "Cinema Paradiso" där soundtracket på sina ställen är lika fenomenalt som banalt…
Sofia: Nämen, se där. 🙂 Jo, scenen i huset var nog en av höjdpunkterna i filmen, tillsammans med Morricones märkliga musik.BRC: Se den gärna, det skulle vara intressant att läsa om vad du tycker. Själv förstod jag mig aldrig riktigt på filmen. Angående Morricones musik så tänkte jag först "vad i helvete är det här?" men efter ett tag tyckte jag den passade perfekt in i filmen. Hm, konstigt det där.