Dolt hot

7 januari, 2011 11 kommentarer

Titel: Dolt hot (Caché)

Regi: Michael Haneke
År: 2005

Den här recensionen skrevs i oktober 2005 och då hade jag (förstås!) inte sett Det vita bandet som faktiskt var en Haneke-film som jag tyckte var riktigt bra. Och ja just det, Fiffi på Fiffis filmtajm gav filmen en etta först men 24 timmar senare blev det en trea. Och jag kan hålla med; det är nog en sån där film som växer efter att man sett den.

Michael Haneke är något av en favoritregissör — konstigt nog. Jag har nämligen sett en hel del filmer av honom (Den sjunde kontinenten, Bennys video, 71 fragment, Kod okänd, Pianisten), men egentligen är det bara en som jag tycker är riktigt bra och det är Funny Games (som Haneke själv förmodligen tycker är hans sämsta). I hans nya film får vi studera livet för ett par, Georges och Anne, spelade av Juliette Binoche och Daniel Auteuil. De får videoband lämnade till sig av en anonym person, ibland med underliga och lite obehagliga teckningar. Videobanden innehåller långa inspelningar på deras hus och senare den gård där Georges växte. Det är tydligen någon som har kännedom om Georges barndom. Men vem? Georges har sina aningar.

Jag håller till viss del med om vad Czechflash skriver i sin recension, men ändå inte. Den där känslan av iakttagande tycker jag Haneke får fram, kanske inte så det är obehagligt hela tiden, men t ex just avsaknanden av musik gav i alla fall mig en lite obehaglig känsla. Och just för att det är så, till synes, lugnt, utan stämningsskapande musik så blev jag desto mer överraskad… vid två tillfällen faktiskt. Sen tyckte jag fotot var väldigt snyggt, rent och… bakvänt. Oftast konstiga val av vinklar, antingen lite snett bakifrån eller som t ex under en middag med några vänner där Haneke valt att filma personerna runt bordet en i taget rakt framifrån med ansiktet i fullbild.

Jag kände igen en del saker från andra Haneke-filmer, t ex att det ofta är en tv på nånstans och vid ett tillfälle fick vi även se ett avsnitt ur ett tv-nyhetsprogram. Bara så där mitt i filmen, om Israel tror jag det var. Och så fanns det också lite udda scener med vanligt vardagsliv, som en simträning där egentligen inget händer, förutom den vanliga vardagen då. Czech nämner att det förekommer långa tagningar och det gör det. Det är själva övervakningsfilmerna vi får se då, så då blir det ju så där med statisk kamera utan klippning, inte så konstigt egentligen. Men ok, just dessa scener sticker ut jämfört med de mer vanliga scenerna där kameran rör sig, det är vanligt klippt, osv. Ändå så är de mer vanliga scenerna filmade lite lustigt. Kanske ville Haneke antyda att familjen kanske var övervakad mer än vad vi anade. Och vem var det som filmade? Ja, kanske var det vi, biopubliken, som var övervakarna.

Håller dock med Czech om att det är en ganska svår film att dras in i. Den känns väldigt kall på nåt sätt. Men som Czech skriver så är det säkert ett medvetet val. Mmmm, nej, filmen hettar aldrig riktigt till förutom en gång då den plötsligt hettar nåt alldeles otroligt. Det var länge sen som jag blev så överraskad. Det var faktiskt en ganska otäck scen och det var kul att höra hur hela biosalongen gemensamt drog häftigt efter andan. I och med denna scen så blir det ett lite bättre betyg än vad filmen som helhet kanske är värd. Förresten, gillade även scenen mellan Georges och hans gamla mamma; det var en skön dam som såg rätt igenom sin son.

3+/5

Spoiler
En sak jag tänkte på var att Haneke hade med samma ”trick” här som i Funny Games, dvs att plötsligt filmen spolade tillbaka. Skillnaden var att här så var det verkligen ett riktigt videoband som nån tittade på i filmen. I Funny Games är det själva filmen som vi ser på som en av skådisarna i filmen själv spolar tillbaka, vilket gjorde att det kom in helt från vänster den gången.

En annan sak som ni andra som såg filmen säkert noterade var ju att algerierns son i slutscenen kom fram och snackade med sonen i familjen på trappan vid skolan. Och detta såg vi i samma typ av scen som t ex första scenen i filmen, dvs en långs statisk scen som tyder på att det är nån som filmar det hela. Är Hanekes tanke att det ska vara han själv som regissör som filmar, eller är det nån i filmen som bevakar och gör en inspelning. Var det överhuvudtaget nån i filmen som spelade in de där videobanden? Det kanske var Haneke själv. Nåja, nu överanalyserar jag, men jag tror inte Haneke gillar övervakningskameror.
Spoiler slut

Arkiverad under Okategoriserade Tagged with ,

Post Apocalypse Now: The Road vs. The Book of Eli

4 januari, 2011 15 kommentarer

För ett tag sen, i våras närmare bestämt, såg jag filmatiseringen av Cormac McCarthys depp-roman Vägen, och jag gillade den. Nyligen såg jag The Book of Eli och eftersom jag kände att de båda filmerna har likartade upplägg så tyckte jag att det passade med ett double feature-inlägg.

Först ut är min recension av Vägen…

Titel: The Road (Vägen)

Regi: John Hillcoat
År: 2009
Oj. En djupt mänsklig film. Världen är på väg att gå under. Djur och växter är döda, mat finns knappt nånstans. Vad händer då? Går människor solidariskt samman och hjälper varandra? Nja, den här filmatiseringen av Cormac McCarthys roman Vägen, vars manus har totats ihop av Joe Penhall, är mörk och nån solidaritet ser vi inte mycket av. Vi får några korta återblickar där färger existerade. I övrigt är det mesta askgrått, vilket passar bra i dessa tider (kommentar: jag såg filmen när vulkanen på Island bolmade som mest).

Sonen har inte upplevt en vad vi skulle kalla normal värld. Samtidigt har hans far fått vänja sig vid just denna värld. Detta gav en speciell känsla. Allt som tidigare fanns, dvs nu i vår tid, betyder ingenting. Det handlar om att överleva, att skaffa mat och hålla sig varm. Mänsklighetens olika sidor visar sig. Allt sonen lär sig lär han sig från pappan men även från vad han själv upplever. Pappan vill tro att det finns gott kvar i världen men hans beteende bevisar ibland motsatsen.

Oj. Känslan i filmen är stark. Pappan och hans son vandrar genom något som en gång var ett samhälle men som nu visar hur det i själva verket bara var ett luftslott. Allt det materiella – om man med det materiella inte menar saker som värme och mat – betyder liksom inget i den värld som filmen skildrar. Gigantiska motorvägsbroar, ja, de är mäktiga men här är de enbart monument över en tid som varit.

Oj. Man får sig faktiskt en tankeställare. Om världen är på väg åt helvete och vi faktiskt kan påverka det hela så verkar det idiotiskt att inte försöka göra nånting åt saken.

Voldo skrev att man slipper cgi och specialeffekter. Jag skulle snarare säga att man har använt just dessa element smakfullt och att de flyter väl samman med resten av filmen. Det vi slipper är 3D-animerade muterade monstervampyrer à la I Am Legend fast det kanske var det som du menade Voldo? Hur som helst, Vägen är som 2012 om man tar bort allt som var dåligt med 2012 och det betyder att Vägen är riktigt riktigt riktigt bra.

4+/5
PS. Jo, det några minuter även för mig innan jag insåg vem som spelade den gamle mannen som pappan och sonen mötte på sin väg. Det var rösten som avslöjade honom.

PPS. Kul också att se en stor cameo av Omar från The Wire!

Och så över till The Book of Eli…

Titel: The Book of Eli

Regi: Albert Hughes, Allen Hughes
År: 2010

I The Book of Eli är det Denzel Washington i rollen som den ensamma vandraren i en postapokalyptisk värld som skyddar någon eller något med sitt liv. Historien är ju likartad. Skillnaden är kanske att vi här har en utsedd skurk, som spelas av Gary Oldman (vem annars?). Denzel stöter på honom när han kommer till ett sorts samhälle där Oldman styr med järnhand och våld men gärna vill få medel att styra ännu mer. Oldman tror att det som Denzel skyddar kan ge honom just dessa medel. Men Denzel är inte någon som man bara snor något ifrån, i alla fall inte ostraffat.

Nej, ja, nej. Det är för många och för dåliga green screen-scener. Det ser konstgjort ut. Det ser målat ut med en ditplacerad Denzel. Jag gillar ändå förstås landskapen och miljöerna. Gary Oldman var dessutom sin vana trogen ganska trevlig i skurkrollen men har möjligen tappat stinget en del. Jag har alltid gillat Denzel med sin nedtonade stil. Många andra verkar inte gilla honom. Men jag gör alltså det, och han gör sitt jobb bra även här.

Historien är tunn. Det förekommer en hel del actionscener som för mig känns som transportsträckor, och bara tråkiga. Det är när det pratas som det blir intressant och inte ens då blir det speciellt intressant. Historien är inte bara tunn. Mot slutet blir den smörig och fånig, om man nu inte är medlem av en kristen sekt som tror på: först en undergång och sen en svart action-Jesus vid namn Denzel.

Pliktskyldigt har man placerat ut Koranen och någon judisk helig skrift bredvid Bibeln i slutscenen. När det läses högt ur Bibeln och det ska ge ståpäls så ger det inte ståpäls. Det kan bero på att jag inte är religiös, i alla fall inte på något sätt som jag vet om. Nä, det blir bara fånigt eftersom filmmakarna verkar mena allvar med att Bibeln är världens räddning. Nä, se Vägen istället. Eller Constantine!

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Betyg 4, Film, Postapokalyptisk, Recension Tagged with , , , , ,

Kunskapskanalen – Film om film: Indie i New York

3 januari, 2011 Lämna en kommentar


 
Titel: NY Indies, l’autre cinema americain (NY Indies, The Other American Cinema)

Regi: Sylvie Zade
År: 2002


I denna franska dokumentär om oberoende filmmakare i New York får vi först och främst möta regissörer och producenter, men även en del skådisar. Några av dem är: Tom DiCillo (regissör till den strålande Living In Oblivion), Robert Downey Sr, Matt Damon, Doug Liman plus en radda för mig mer eller mindre okända regissörer/producenter/skådisar.

Det som jag minns mest av filmen är ett pinsamt ögonblick när den franska intervjuaren i samband med en premiärfest för The Bourne Identity frågar Doug Liman om intresset för ”independent film” har ökat i Hollywood eftersom tv-programmet Access Hollywood intervjuade honom. Hon verkade ha missat att Liman var regissören bakom The Bourne Identity och det var därför han blev intervjuad och inte beroende på att han har sina rötter i indiefilm. Det som var bra var att man inte klippt bort det hela. Även Liman tyckte frågan var lite märklig.

Det var annars kul att höra om filmmakare som kämpar för att få göra sina filmer. Det handlar liksom inte om pengar utan om att få göra sin film utgående från en egen vision. Att inte behöva styras av ett filmbolag. En mindre apparat med mindre pengar. Ett helt annat sätt att jobba.

Någonstans tror jag ändå att om någon av dessa indieregissörer skulle få chansen att göra en blockbuster så skulle den personen förmodligen hoppa på Hollywood-tåget. Många som intervjuas hyllar europeisk film och verkar likställa europeisk film med icke-kommersiell film. Vilket känns galet. Dessutom vill alla nå ut med sina filmer och kunna leva på att vara filmmakare. Många konstaterar ändå att det finns en konflikt här: den konstnärliga visionen vs. marknadstänket. Intressant. Det finns en del kopplingar till filmen om Dogma som jag precis såg. I den här mer konventionella dokumentären så går man inte riktigt på djupet som i Dogma-dokumentären.

Något som stack ut var den kreativa glöd som råder i New York (eller verkade råda då dokumentären spelades in för några år sen). Alla är entusiastiska, och försöker hanka sig fram i den tuffa filmbranschen. Robert Redford och hans Sundance-festival ägnas en stund. Den festivalen verkar ha varit ett mecka för indie-filmmakare, även om allt större och större filmer visas där.

Jag ska också nämna att filmen är från 2002 så vissa saker är daterade. Man kommer in på digital video t ex. Då, 2002, var väl kvaliteten inte helt bra. Alla är dock överens att det är något av en revolution. Något som t ex David Lynch har insett och utnyttjat i Inland Empire.

Arkiverad under Film, Kunskapskanalen, Recension, TV Tagged with , , , , ,

Nyare inlägg →