Israelisk animerad dokumentär om regissören Ari Folmans egna (förträngda) minnen av invasionen av Libanon 1982 som han själv var med om som soldat. En återkommande sekvens i filmen är Folmans vision/upplevelse/minne av massakern i flyktinglägrena Sabra och Shatila. För att ta itu med sina upplevelser reser Folman mer än 20 år efter händelserna runt och pratar med gamla soldatvänner, en psykolog och den journalist som var först på plats i flyktinglägrena efter massakern.

Vad vi får se är en gestaltning av hur man som människa upplever och psykologiskt reagerar på den overkliga känslan som det måste vara att delta i ett krig. Man ser kriget som en film som man själv är skådis i. Man ser sig själv från utsidan för att distansera sig. Drömska animationer ger hela filmen en surrealistisk touch. Till slut så kommer verkligheten ändå ikapp, både på riktigt och i filmen. En stark film som lämnar intryck, speciellt slutscenerna där animationernas filter inte längre skyddar. Det som gör att det inte blir mer än en stark trea är kanske att bioformatet inte gav mig nåt extra.