Vikander-vecka: Kronjuvelerna (2011)

Kronjuvelerna blir den sista svenska Alicia-filmen som jag skriver om i temat. Från och med nästa film åker nämligen vi och Alicia utomlands. Fast var Kronjuvelerna utspelar sig är lite oklart. Om det är Sverige så är det ett sorts parallell-Sverige, ett fantasi-Sverige som regissören Ella Lemhagen byggt upp.

Vi möter Fragancia (vilket udda, nästan fult, namn) som sitter i förhör hos polisen misstänkt för mordförsök på rikemanssonen Richard Persson (Bill ”ledsna pudeln” Skarsgård). Fragancia (Vikander förstås) berättar hela sin livshistoria för polisen och för oss tittare. Vi får följa Fragancia från att hon var liten tös och fram till händelserna som ledde till hennes gripande.

Filmen inleds lovande. Jag får en ganska skön sagokänsla av förtexterna (som påminde mig om förtexterna i Pojken med guldbyxorna). Är det inte lite Tim Burton över det tänker jag.

Upplägget med en person som sitter i förhör hos polisen och berättar sin livshistoria fick mig direkt att tänka på Slumdog Millionaire. Apropå att berätta nåt så var det väldigt mycket berättarröst i filmen, och inte bara en utan två (!) berättarröster. Fragancia förstås, men även hennes bror agerar nån sorts berättare. Det funkar inte utan känns som ett misslyckat försök att fånga stämningen från böckerna som filmen bygger på. Detta lyckas väldigt sällan. Glöm böckerna (inte själva storyn förstås) och gör en film istället är mitt tips.

Filmens största problem för mig är nog den värld som skapats, ett sorts idylliskt 50-tals-fantasi-Sverige fast ändå med moderna företeelser. Världen skaver.

En del av filmen handlar om hockey. Fragancia blir kär i Pettersson-Jonsson (vad är det för namn?), en hockeyspelare spelad av komikern Björn Gustafsson. Pettersson-Jonsson spelar en annorlunda hockey med piruetter och hopp. Tyvärr, jag är ledsen, men det blev bara töntgt och funkade inte alls för mig. Men det fanns väl ett visst queer-värde i det. Pettersson-Jonsson gör succé och börjar spela i NHL. Jaha, NHL, det finns tydligen i den här världen, men lagnamnet är påhittade låtsasnamn. Fast ryska städer kör man inte hittepå-namn på eftersom man åker till Moskva på träningsläger. Världen skaver.

Ett tag får jag för mig att filmen är inspelad i Beckomberga vid de övergivna mentalsjukhusbyggnaderna. Det förekommer graffiti i dessa bilder vilket (återigen) inte alls passar in i den värld man försöker skapa. I efterhand läser jag på att filmen bl a är inspelad i Litauen så det bör ha varit därifrån.

Jag ser nu i mina anteckningar från när jag såg Kronjuvelerna att jag fick känslan av ett Konsum-Sverige. Jag förstod först inte vad jag menade men så gick det upp för mig att jag syftade på Konsums gamla Blåvitt-varor där förpackningarna var blå och vita och det stod Tandkräm på tandkrämstuben och Limpa på brödförpackningen. Det var lite på samma sätt i filmen. Urtrist och utan egen personlighet. Jag saknade nåt i scenografin, fler detaljer kanske. Som det var nu så hängde det en skylt på fabriken där det stod Fabrik och på ishallen stod det Ishall. Ah, vad fantasifullt.

Bill Skarsgård känns under hela filmen mest som en ledsen pudel som sålt smöret och tappat pengarna och gråter över spilld mjölk. Björn Gustafsson var som sagt mest töntig. Jaaaa, han ska var gay och härlig och det ska uppstå komik när han kommer ut som gay mitt under en NHL-match. Tyvärr, det blev mest krystat för mig.

Till det positiva. Alicia förstås. Hon har, förutom ett långt och vackert svart hår, en intensitet som lyser igenom. Det var nog tur det för annars hade den här spretiga filmen varit outhärdlig misstänker jag. Det jag nånstans ändå gillar med filmen är att den är annorlunda med sitt världsbyggande. Det finns en ambition och den tar ut svängarna. Sen funkade det inte för mig men så är det ibland.

Kronjuvelerna:

Alicia:

Partykaninen?